1-2 år: Välj sparkonto med 2-3% ränta, med insättningsgaranti. Efter 10 år har du 93 000 kr på kontot.

2-3 år: Välj globalfond med i snitt 5-6% avkastning. Välj några billiga och spara dem på ISK-konto så får du lägre skatt och mer i handen. Efter 10 år har du 108 000 kr på kontot.

3-5 år: Välj breda tillväxtfonder eller Sverigefonder. Här kan du vänta dig 7-8%. Även här ska du välja att spara dem på ett ISK-konto för att få låg skatt. Efter 10 år har du 120 000 kr på kontot.

5+ år: Skaffa dig en bas med de breda fonderna ovan. Och sedan kan du alltid lägga mindre pengar på aktier eller chansfonder. Sådana du tror på: Allt för att odla ditt intresse och håller dig lite mer engagerad. Detta är inget måste, men något för den intresserade. Vill du få lite tankar kring aktier så sök på Folkportfölj här i bloggen, där skriver jag några tankar.

Chansfonder finns också. De kan vara Tillväxtfonder småbolag, Tillväxtfonder frontier, Indonesien, Afrikafonder med mycket Nigeria, Mellanösternfonder med fokus på Turkiet eller varför inte Pakistan. Skillnaden är däremot viktig: Länderfonder har svajjiga kurser. Eftersom utländskt kapital strömmar dit och därifrån är de mer snabbfotade än närmast allt annat på fondhimlen. Så lägg bara småpengar i smala fonder.

Det finns två viktiga principer att ta fasta på när man sätter samman en portfölj, och båda har sitt ursprung i den moderna portföljteorin. Det handlar om två begrepp som är centrala för långsiktiga portföljförvaltare världen över: diversifiering och allokering. Diversifiering handlar om hur man fördelar sitt kapital inom en specifik tillgångsklass (till exempel aktier), medan allokering fastställer hur kapitalet fördelas mellan olika tillgångsklasser( aktier, obligationer, råvaror med mera). Vi ska nu undersöka dessa båda begrepp lite närmare och utröna hur de kan hjälpa oss till en förbättrad avkastning över tiden.

Diversifiering
Modern portföljteori gör gällande att det finns en tydlig relation mellan risk och avkastning, och teorin har revolutionerat sättet på hur investerare världen över strukturerar sina portföljer. Det sägs att det inte finns några ”gratisluncher” på de finansiella marknaderna. Men faktum är att det finns ett tillvägagångssätt som leder till fördelar utan att man behöver försaka något annat för att uppnå fördelarna.

Fenomenet kallas för diversifiering och påvisades av professor Harry Markowitz, den moderna portföljteorins fader. Förenklat uttryckt innebär teorin bakom diversifiering att en blandning av volatila, okorrelerade aktier resulterar i en portfölj med lägre volatilitet (risk) och potential till högre avkastning.

I all sin enkelhet utgör diversifieringsmöjligheten alltså ett unikum – i det närmaste en ”gratislunch” på den finansiella marknaden som få investerare har råd att bortse ifrån. Mästerplaceraren Warren Buffett har sagt att ”diversifiering utgör ett bra skydd mot bristande kunskap”. Harry Markowitz låg före sin tid med sin genialiska upptäckt, och det dröjde 38 år innan hans banbrytande upptäckt fick den uppmärksamhet den förtjänade. Han publicerade sin forskning i Journal of Finance 1952 men fick ”nobelpriset” i ekonomi först 1990.

Allokering
Diversifiering i all ära, men det mesta talar för att det enskilt viktigaste beslut en långsiktig investerare fattar är hur han/hon fördelar (allokerar) sitt kapital mellan olika tillgångsslag. Även inom tillgångsallokering är en av de grundläggande tankegångarna att man minimerar risken för portföljen som helhet och samtidigt får en högre potentiell avkastning på aggregerad nivå.

Annorlunda uttryckt eftersträvar vi det som i den akademiska världen kallas för den ”effektiva portföljen”. Det finns en rad frågor att ta ställning till avseende tillgångsallokeringen, men de två viktigaste är ”vilka tillgångsklasser vill jag investera i” och ”hur stor procentuell andel vill jag investera i respektive tillgångsklass”.

Det stora genombrottet för teorierna kring tillgångsallokering kom 1986, då tre amerikanska forskare, Randolph Hood, Gary Brinson och Gilbert Beebower, undersökte 91 stora pensionsfonder och deras avkastningar under en tioårsperiod. Det var ett tidsödande arbete, och resultatet blev inte riktigt vad någon hade väntat sig. Studien visade att så mycket som 93,6 procent av pensionsfondernas resultat var hänförbara till hur de hade fördelat kapitalet mellan tillgångsslagen aktier, obligationer och reda pengar.

Även efter denna studie har en rad studier gjorts inom området med liknande resultat, och mycket talar för att fördelningen mellan olika tillgångsslag utgör den enskilt viktigaste frågan för den långsiktige investeraren att bita i.

Det är svårt att ge generella råd kring hur man som investerare ska fördela sitt kapital mellan olika tillgångsslag. Ofta finns en rad olika variabler att ta hänsyn till, och varje investerare har sina unika önskemål och värderingar att väga in. Man ställs inför en rad frågeställningar, som ”vilken riskprofil har jag”, ”hur lång är min investeringshorisont”, ”vilket långsiktigt mål har jag med mitt sparande” och ”hur ser min finansiella situation ut i dag”.

De flesta studier som gjorts på området har fokuserat på uppdelningen mellan aktier, obligationer och reda pengar. Det finns givetvis även många andra tillgångsklasser att ta hänsyn till, såsom råvaror, strukturerade produkter, hedgefonder, valutor, certifikat med mera.

Låt oss för enkelhetens skull koncentrera oss på de tre tillgångsslagen aktier, obligationer och pengar för att åskådliggöra de principer som gäller.

En tumregel är ofta att obligationsdelen av portföljen i procent ska motsvara din ålder. Aktier har förvisso en högre förväntad avkastning sett över en längre tidsperiod, men dessa avkastningar kan ju också svänga kraftigt från ett år till ett annat. Därför är det rimligare att en person som är 30 år (30 procent av portföljen i obligationer) har en större aktieexponering än en person som är 70 år (70 procent av portföljen i obligationer). Alltså gäller att ju längre tidsperiod det är kvar tills man behöver pengarna, desto högre andel av kapitalet bör ligga i aktier.

Givetvis gäller det att man har en väldiversifierad portfölj med aktier (och obligationer) från olika branscher som befinner sig i olika faser av konjunkturcykeln. Fördelningen mellan de olika tillgångsslagen är det viktigaste beslutet vi har att fatta som långsiktiga investerare, eftersom detta beslut i störst utsträckning påverkar vår avkastning över tiden.

Om man nu utgår ifrån tumregeln att obligationsdelen av portföljen ska motsvara din ålder kommer frågan: ”Vad händer när den procentuella andelen av ett tillgångsslag ändras?”

Svaret är att man då tar till ett verktyg som kallas för rebalansering, och i detta genialiska verktyg ligger också mycket av tillgångsallokeringens mest uttalade fördelar.

Rebalansering
Rebalansering innebär att du återställer portföljen till dess optimala fördelning mellan tillgångsslag när marknaden har skapat en obalans i denna fördelning. Med andra ord: Om du bestämt dig för en fördelning mellan tillgångsslagen där aktier ska utgöra 60 procent av portföljens totala värde kan du behöva justera dina innehav efter exempelvis en långvarig uppåtgående aktiemarknad för att aktiedelen återigen ska utgöra de önskade 60 procenten av det totala portföljvärdet.

Det finns en mängd fördelar med rebalansering, men den som oftast lyfts fram är att det är ett smidigt och enkelt sätt att kontrollera risken i portföljen. Du återgår då med jämna mellanrum till den risknivå du bestämt är bäst förenlig med dina personliga önskemål och följer din allokeringsplan på enklast möjliga vis.

Men det genialiska med rebalanseringen, som princip, ligger på ett annat plan. Genom att rebalansera din portfölj med jämna mellanrum tvingas du nämligen sälja aktier dyrt och köpa aktier billigt. Du tvingas att med jämna mellanrum sälja de tillgångsslag som har överpresterat och i stället köpa de tillgångsslag som klarat sig sämre relativt sett. Genom att följa ett fåtal enkla regler sällar du dig i och med denna periodvisa rebalansering till de sofistikerade investerarna. Visserligen kommer du aldrig att sälja alla dina aktier nära en topp, men du köper generellt sett aktier när ingen vill ha dem och säljer när det är rusning in på aktiebörsen.

Ytterligare en orsak till att rebalansering är en bra strategi är det faktum att tillgångsslag över tiden tenderar att söka sig tillbaka till sina medianvärden. Varje gång du rebalanserar har du därför en god chans att sälja de vinnande tillgångsslagen innan de börjar återgå till sitt medianvärde (det vill säga innan kurserna går ned) och i stället köpa de tillgångsslag som gått sämst och som sannolikt står inför en återgång (uppåt) till sitt medianvärde.

Vi har nu gått igenom den ytterligare dimension som rebalansering ger dig, men det som är i särklass viktigast att lyfta fram är att kontinuerlig rebalansering kontrollerar portföljens riskexponering över tiden. Hur ofta du väljer att rebalansera portföljen är dock en smaksak. Vissa rebalanserar en gång per månad, andra en gång per kvartal, medan några väljer att göra det på halvårsbasis eller när portföljens procentuella fördelning går utanför vissa begränsningsvärden.

Investeringsklockan
För de placerare som vill gå ett steg längre i sin tillgångsallokering är investeringsklockan ett av de i särklass bästa verktygen för att slå fast en lämplig fördelning vid varje given tidpunkt. Den så kallade investerarklockan presenterades 1937 i den brittiska tidningen Evening Standard och är än i dag ett mycket bra hjälpmedel att ta till när man står inför ett beslut som gäller omfördelning av kapitalet mellan olika tillgångsslag.

Klockan speglar hur en traditionell konjunkturcykel rör sig och hur de olika tillgångsklasserna tenderar att öka och minska i värde beroende på var i cykeln marknaden befinner sig för tillfället. Även om investerarklockan har många år på nacken är den lika relevant i dag som när den skapades. Det finns ett påfallande tydligt mönster över hur olika tillgångsslag utvecklas i de olika faserna av konjunkturen.

Konjunkturcykelns olika faser
En konjunkturcykel rör sig i regel mellan fem olika faser: bottenfasen, den uppåtgående fasen, konsolider-ingsfasen, toppfasen och slutligen nedgångsfasen. Låt oss tillsammans titta på vad som kännetecknar varje fas och hur vi som investerare kan nyttja dessa lärdomar för att förbättra placeringarna.

Bottenfasen kännetecknas av en svag ekonomi med stigande arbetslöshet, sjunkande företagsvinster och en centralbank som sänker styrräntan för att stimulera ekonomin. I denna fas är aktier det bästa alternativet, och strax därefter kommer råvaror. Börsens aktörer räknar kallt med att en konjunkturuppgång finns runt hörnet, och aktiemarknaden stiger därför (6–18 månader) innan uppgången visar sig i den reala ekonomin.

I den uppåtgående fasen har ekonomin börjat resa sig. Den ekonomiska politiken är fortfarande relativt stimulerande, men inflationsförväntningarna börjar gradvis att stiga. Allt bättre resultat för bolagen leder till högre börskurser, och i slutskedet av denna fas brukar räntorna stiga, vilket är negativt för obligationer. Även i denna fas är aktier att föredra som placeringsalternativ.

Konsolideringsfasen kännetecknas av stigande sysselsättning men också av tilltagande inflation, och Riksbanken väljer därför att höja räntan för att motverka detta. Obligationer går ned, men aktier fortsätter att stiga i värde, om än inte lika snabbt som tidigare. Aktiemarknadens fokus lämnar nu de låga räntorna och kräver i stället allt bättre resultat från bolagsrapporterna för att motivera högre börskurser. Även i denna fas är aktier att föredra, men det gäller att man är aktsam – för börsen tenderar att toppa i samband med att konsolideringsfasen går mot sitt slut. Då diskonterar nämligen marknadens aktörer att vi längre fram (6–18 månader) står inför en avmattning av konjunkturen.

I toppfasen, den fjärde, är inflationen som högst, och Riksbanken tvingas strama åt och höja styrräntan snabbare. Kombinationen av högre räntor och förväntningar om försämrade bolagsvinster gör att aktiekurserna sjunker.

Varken aktier, råvaror eller obligationer är intressanta i denna fas. Den bästa placeringsformen är nu i de flesta fall räntesparande, då man riskfritt kan få en bra ränta och samtidigt bida sin tid inför fyndköpen som kommer längre fram.

Nedgångsfasen utmärks av sjunkande bolagsvinster, samtidigt som Riksbanken ser sig tvungen att sänka räntan för att stimulera ekonomin. Börskurserna sjunker ytterligare, och aktier eller råvaror är än så länge inget bra alternativ. Obligationsmarknaden erbjuder den bästa avkastningen i förhållande till risk i denna fas.

Slutsats
En konjunkturcykel är alltid svår att tidsbestämma, men i allmänhet tar de fem faserna 4–6 år att fullborda. Var marknaden befinner sig i investerarklockan eller konjunkturcykeln kan ibland vara svårt att fastställa exakt. Ingen konjunkturcykel är den andra lik, men den uppmärksamme investeraren kommer långt genom att veta på ett ungefär var han/hon befinner sig i kretsloppet.

En bra portfölj har en god diversifiering i allmänhet och en bra fördelning mellan olika tillgångsslag i synnerhet. John Boogle, som revolutionerade finansmarknaden med sina lågkostnadsindexfonder, talade ofta och gärna om vikten av en balanserad allokering mellan sina tillgångar. Hans budskap förblir än i dag lika lättfattligt som det var klarsynt:

”Den viktigaste frågan för varje investerare att ta ställning till är hur man väljer att allokera sitt kapital mellan olika tillgångar. Hur stor del ska jag äga i aktier? Hur stor del ska jag äga i obligationer? Och hur stor del ska jag äga i reda pengar?”

Vi hoppas att denna artikelserie har varit till nytta för dig som placerare och att den förhoppningsvis har bidragit till att du nu har fler verktyg, infallsvinklar och möjligheter för att skapa en välkomponerad och lönsam investeringsportfölj.

I Sverige handlas med framför allt fyra kategorier optioner: standardiserade optioner via Stockholmsbörsen, OTC-optioner – en skräddarsydd lösning mellan två parter som inte handlas på en öppen marknad, teckningsoptioner som ges ut av företag och som avser det egna bolagets aktier och till sist warranter – som ges ut av banker och större finansiella institut och som ofta har en löptid överstigande ett år. Vad gäller aktieindexobligationer står OTC-optioner i fokus, medan denna artikel riktar in sig på standardiserade aktieoptioner.

Standardiserad optionshandel är en relativt ny företeelse i Sverige, och vaggan låg i USA. I Sverige introducerades optioner av Olof Stenhammar 1985, genom bolaget Optionsmäklarna. Den första tiden handlades endast köpoptioner, medan index- och säljoptioner kom ett par år senare.

Rättighet att köpa eller sälja
En option ger dig rättigheten (men inte skyldigheten) att köpa eller sälja en underliggande vara på ett förutbestämt datum till ett förutbestämt pris. Vid handel med optioner byter inte den underliggande varan ägare, utan man handlar bara med rättigheten att köpa eller sälja den underliggande varan. Vid köp av en aktie sker betalning och leverans samtidigt, men om man köper en köpoption betalar man för möjligheten att köpa den underliggande varan i framtiden.

En option kan innebära rättigheten att både köpa och sälja något i framtiden till ett förutbestämt pris. Den som äger en köpoption har rättigheten att köpa den underliggande varan, medan den som äger en säljoption har motsvarande rättighet att sälja.

Eftersom en option ger rättigheten att köpa eller sälja något under en viss begränsad tidsperiod existerar den därför bara just under denna specifika tidsrymd. Tiden fram till det förutbestämda datumet kallas löptid, och den sista möjliga handelsdagen för optionen kallas slutdag. Det förutbestämda priset kallas lösenpris, vilket är det pris man får köpa/sälja varan till. En köpoption ger rätten att köpa, till exempel en aktie, till lösenpriset medan en säljoption ger rätten att sälja till lösenpriset.

Den dag man köper eller säljer de aktier som optionen ger rättigheten till kallas för lösendag, och slutdag och lösendag sammanfaller oftast – även om de flesta optioner kan lösas in före slutdagen om innehavaren så önskar. Standardiserade aktieoptioner som handlas på Stockholmsbörsen är amerikanska optioner, vilket innebär att lösen kan ske under hela löptiden.

Standardiserade indexoptioner är europeiska optioner, som inte kan lösas under löptiden utan i stället kontantavräknas på slutdagen. Beteckningarna har inget att göra med i vilken världsdel optionerna getts ut; de är bara namn som levt kvar från optionens barndom.

Det är även vanligt att man säljer en option utan att först ha köpt den, vilket innebär att man utfärdar en rättighet som medför att man tar på sig skyldigheten att köpa eller sälja den underliggande varan till ett förutbestämt pris inom en förutbestämd tid. Att ta på sig en sådan skyldighet kallas också för att ”ställa ut” eller ”utfärda” en option.

Standardiserade aktieoptioner handlas i kontrakt om 100 enheter av den underliggande aktien, och minsta antalet kontrakt som kan köpas är ett. Den vanligaste handelsposten är dock tio kontrakt, vilket innebär att optionsinnehavaren då kontrollerar 1 000 underliggande aktier. Om ett kontrakt prissätts officiellt till 8 kronor köper man alltså för 8 000 kronor. I samband med orderläggningen styr alltid antalet kontrakt, och vill man köpa eller sälja 3 000 enheter av den underliggande aktien lägger man sålunda en order på 30 kontrakt.

Man måste dock inte låta optionen gå till lösen för att realisera en eventuell vinst, utan de standardiserade optionerna köps och säljs över börsen, precis som aktier. Det är dock mycket viktigt att man är medveten om den påtagliga hävstångseffekt som uppkommer vid handel med optioner, vilken gör det möjligt att få en hög procentuell avkastning på satsat belopp – samtidigt som man lätt kan förlora hela insatsen.

Eftersom man har möjligheter att både köpa och ställa ut både köp- och säljoptioner finns följande fyra grundpositioner på optionsmarknaden:

Köpt köpoption
Den som köper en köpoption får rättigheten till att köpa den underliggande aktien till ett bestämt pris på ett bestämt datum, och för denna rättighet betalar köparen ett visst pris, den så kallade premien. Om man tror på en kursuppgång i till exempel Volvo, men inte vill ta den större finansiella risken att köpa aktien, kan man i stället, för ett betydligt mindre belopp, positionera för en kursuppgång via köpoptioner i Volvo. Nedanstående förenklade exempel visar hävstångseffektens genomslag vid en positiv affär.

Exempel A, köp av aktier:
Volvo handlas för 100 kronor per aktie. 1 000 aktier kostar således 100 000 kronor. Om aktien stiger i värde till 130 kronor efter ett köp gör man en vinst på 30 000 kronor, vilket är en avkastning på 30 procent på det investerade beloppet.

Exempel B, köp av köpoption:
En option på Volvo med lösenpris 100 kronor handlas med en premie på 10 kronor. Att köpa 10 optionskontrakt skulle då kosta [(10 kronor x 100 optioner) x 10)] = 10 000 kronor. Genom att inneha köpoptionen har man rätten att köpa aktier i Volvo när som helst under optionens löptid till lösenpriset 100 kronor. Om aktien stiger till 130 kronor under löptiden kan man sälja optionskontraktet för minst 30 kronor (totalt minst 30 000 kronor). Vinsten blir då 30 000–10 000 = 20 000 kronor, motsvarande en avkastning på 200 procent på det satsade kapitalet.

Hade Volvokursen stått stilla under löptiden, eller fallit, hade man i stället förlorat hela sitt satsade kapital, vilket visar risken när optioner används i spekulationssyfte.

Utfärdad köpoption
När man utfärdar (säljer) köpoptioner tar man på sig skyldigheten att sälja de underliggande aktierna till ett bestämt pris på ett bestämt datum och får en premie för de utställda optionerna. Utfärdaren måste sälja den underliggande aktien till lösenpriset under optionens löptid om optionens innehavare begär att få köpa.

Denna strategi är en av de absolut populäraste på optionsmarknaden och används vanligen om man äger en aktieportfölj där man vill åstadkomma avkastning genom att utfärda optioner på aktier i portföljen som man bedömer kommer att utvecklas stillastående eller svagt vikande – och man inte vill sälja aktierna. Med denna strategi, som kallas covered call, kan man få en merintäkt i form av optionspremier. Om aktien går som man förväntat, det vill säga nedåt eller stillastående, behöver man inte infria skyldigheten att sälja de aktier man utfärdat optioner på.

Exempel
Den som äger 4 000 aktier i till exempel Volvo kan ställa ut 40 kontrakt köpoptioner och får då en premie för detta. Om aktien står i 100 kronor, och köpoptionerna med lösenpris 105 kronor i december står i 7 kronor, är 4 000 aktier värda 4 000 x 100 = 400 000 kronor. Om man då ställer ut 40 kontrakt köpoptioner på 105 kronor med lösen i december får man en intäkt på 40 x 100 x 7 = 28 000 kronor.

Positionen innebär att man tar på sig skyldigheten att sälja aktierna för 105 kronor den tredje fredagen i december, då lösen sker. Något förenklat betyder detta att man blir löst på optionerna om aktien står över 105 kronor på lösendagen och att optionerna förfaller om kursen ligger under 105 kronor. I praktiken innebär detta att man missar den del av uppgången som överstiger 105 kronor, men man kan aldrig förlora något annat än att man blir tvungen att sälja aktierna för 105 kronor.

Till skillnad mot den första grundpositionen är detta en anti-spekulativ strategi, eftersom den tillämpas om man vill ha en säkerställd avkastning på sina aktier och är beredd att missa en större uppgång för att uppnå detta.

Köpt säljoption
När man köper en säljoption får man rättigheten att sälja den underliggande aktien till ett bestämt pris på ett bestämt datum. Med säljoptioner kan man sålunda tjäna pengar på fallande kurser, eftersom optionen stiger i värde ju mer den underliggande aktien sjunker i värde. Denna strategi kan även användas som en sorts försäkring. Antag att man har ett antal aktier i Volvo som man vill behålla långsiktigt, samtidigt som man befarar en kännbar rekyl. Man kan då köpa en säljoption på Volvo och på så sätt säkra sitt kapital. Går Volvokursen ned stiger optionens värde, och därmed kan man kompensera kursfallet.

Utfärdad säljoption
Den som utfärdar en säljoption tar på sig skyldigheten att köpa den underliggande aktien till ett bestämt pris på ett bestämt datum, och man får en premie för detta. Om köparen begär att få utnyttja sin option måste man köpa den underliggande aktien – oavsett hur mycket denna har fallit i pris under löptiden. Detta kan bli en mycket dyrbar historia i en kraftigt fallande marknad. Av de fyra grundpositioner vi beskrivit är det denna man måste vara mest försiktig med, eftersom den i teorin innebär en närmast obegränsad förlustrisk.

Optionens pris
Prissättningen av optioner baserar sig på Black & Scholes-modellen från början av 1970-talet, som 1997 gav två av upphovsmännen, Myron Scholes och Robert Merton, ”Nobelpriset” i ekonomi för sina insatser. (Den tredje upphovsmannen, Fisher Black, var redan avliden när priset utnämndes.)

Kortfattat kan man säga att den premie man betalar respektive inkasserar vid köp och försäljning av optioner varierar beroende på lösenkursen, hur långt det är kvar av löptiden och inte minst av hur stora svängningar (volatilitet) den underliggande aktien kommer att ha i framtiden. En hög volatilitet gör att premien blir högre, eftersom det då är mer sannolikt att aktiekursen når lösenpriset inom utsatt tid.

En annan viktig parameter är ränteläget. Ett högt ränteläge ökar optionens pris, eftersom man då ”sparar” pengar som kan förräntas riskfritt då man binder mindre kapital än vid aktieköp. När placeringen väl är genomförd kommer den underliggande aktiens prisutveckling under löptiden att ha störst inverkan på optionens pris, men tiden har också betydelse.

Slutdagen
Slutdagen är sista handelsdagen för optionerna, och som slutkurs för den underliggande aktien räknas den senast betalda aktiekursen under dagen. Om lösenpriset är 90 kronor, och senast betalt för aktien är 105 kronor, är realvärdet för en köpoption 105 – 90 = 15 kronor. I slutet av dagen går optionen till lösen, och den som äger den får köpa aktien till 90 kronor nästa handelsdag efter lösen. Slutdagen för aktieoptioner noterade på Stockholmsbörsen är alltid tredje fredagen i den månad då optionen går ut. Optionerna är av amerikansk typ och kan därför lösas in före lösendagen om innehavaren så önskar.

Som vi nämnt ovan finns även optioner i OMXS 30-index, så kallade indexoptioner. De är av europeisk typ, varför lösendagen sammanfaller med slutdagen – som liksom för aktieoptioner är tredje fredagen i lösenmånaden. För indexoptioner sker avräkning mot ett volymvägt genomsnittligt indexvärde på slutdagen, och vinster och förluster regleras kontant.

Alla optioner har en beteckning, bestående av ett antal bokstäver följda av några siffror, som avslöjar vilken option det är frågan om. Principen är enkel. Ett exempel är AZN1D330. De tre eller fyra bokstäverna anger vilket bolag optionen avser (AZN = Astra Zeneca). Därefter visas lösenåret (1 = år 2011). Bokstaven efter lösenåret informerar om vilken option och lösenmånad den har (D = köpoption med april som lösenmånad). Slutligen visas lösenpriset (330 kronor).

Bokstäverna A–L betecknar köpoptioner med lösenmånader januari–december. Säljoptioner januari–december betecknas med bokstäverna M–X. Om förändringar i underliggande värdepapper skett, såsom nyemissioner eller andra större företagshändelser, adderas ett X eller Y efter lösenpriset på optionens kortnamn, till exempel AZN1D330X.

Slutsats
Optionen är ett mycket intressant instrument, som kan användas både för högriskspekulation och i anti-spekulativt syfte. Om du inte gjort optionsaffärer tidigare vill vi emellertid starkt rekommendera att du läser på ordentligt och är mycket försiktig i början och startar med fiktiv handel. Skriv ned de affärer du tänkt göra, och följ upp hur de utvecklas. Detta är ett bra sätt för att skapa förståelse för optionsmarknaden.

Tänk också på att när man köper optioner har man tiden emot sig. Vinsten kan visserligen bli stor, men statistiskt går de flesta optioner aldrig till lösen. I längden tjänar alltså i första hand utfärdarna pengar på optionsmarknaden – inte de som köper optioner. Köper man optioner kan man dock aldrig förlora mer än insatsen, medan vissa strategier för optionsutfärdande har en obegränsad förlustrisk, varför det på optionsmarknaden verkligen är viktigt att man förstår spelreglerna.

Terminer
Terminer kan ibland framstå som invecklade instrument, men för den som bara ägnar lite tid åt att sätta sig in i de grundläggande mekanismerna framstår de som enkla. För den erfarne börsinvesteraren kan terminer utgöra ett bra verktyg att ta till i en rad olika marknadssituationer. Om det fanns en enda aktie som värderade samtliga bolag som noteras på (exempelvis) Stockholmsbörsen skulle dess pris återspegla hela aktiemarknadens värde, på samma sätt som en enskild börsnoterad aktie speglar det enskilda företagets marknadsvärde. OMXS 30-index representerar ett tvärsnitt av den svenska börsen och består av 30 av de mest framträdande bolagen i Sverige.

OMXS 30-terminen följer utvecklingen för svenska OMXS 30-index. Varje indextermin har ett underliggande kronvärde på 100, multiplicerat med terminspriset. Eftersom indexterminen saknar en fysiskt underliggande vara tillämpas kontantavräkning. Kontantavräkningen sker dagligen och innebär att ett belopp motsvarande dagens värdeminskning eller värdeökning dras ifrån eller betalas till kundens konto nästföljande handelsdag.

Så här skulle en affär med OMXS 30-terminen kunna se ut: Antag att OMXS 30-index handlas i 1 000 punkter och att du tror att index står inför en uppgång. Du köper därför 10 kontrakt på indexvärde 1 000 punkter, vilket motsvarar ett underliggande värde på (10×1 000×100) = 1 miljon kronor. I formeln motsvarar alltså 10 det antal kontrakt du köper, 1 000 det underliggande indexets värde och 100 det kronvärde varje indextermin har.

Sammantaget har du köpt en portfölj av de 30 största och mest omsatta svenska bolagen för 1 miljon kronor. Alternativt kan du köpa en aktieportfölj som exakt speglar OMXS 30-index, men detta skulle ta längre tid, vara mer omständligt, medföra ett större kapitalutlägg och högre transaktionskostnader.

Efter ditt terminsköp går OMXS 30-index upp under de kommande dagarna till 1 027, och du väljer att sälja positionen på denna nivå. Genom att sälja de 10 kontrakt du förvärvade tidigare kvittar du på så sätt dig ur positionen. Vid försäljningen får du (10 x 1 027 x 100) = 1 027 000 kronor och har således gjort en förtjänst på 27 000 kronor. Denna vinst sätts in på ditt konto dagen efter att du kvittat dig ur positionen.

OMXS 30-terminer kontantavräknas dagligen. Avräkningen utgör skillnaden mellan dagens och föregående dags stängningskurs i terminen, multiplicerad med antalet terminer x 100 (som ju utgör kronvärdet som varje termin har). Om du till exempel har köpt 10 terminskontrakt på 1 000 punkter men indexterminen påföljande dag stänger på 995 punkter innebär kontantavräkningen att pengar dras från ditt konto. I detta exempel blir utfallet [(995 – 1 000) x 10 x 100] = –5 000 kronor, det vill säga 5 000 kronor skulle dras från ditt konto vid den första kontantavräkningen.

Fördelar med terminshandel
Terminshandel har en rad viktiga fördelar jämfört med andra former av mer traditionell börshandel. För det första är transaktionsavgiften i många fall betydligt lägre för terminer än för aktier, framför allt när man snabbt och smidigt vill vikta upp sig eller ned sig gentemot marknaden som helhet.

En annan fördel är möjligheten att man snabbt, smidigt och enkelt kan spekulera i en nedåtgående marknad. Detta ger investeraren ett brett spektrum av möjligheter. Dels kan man rätt och slätt spekulera i att marknaden ska gå ned genom att sälja terminer, dels kan man välja att skydda sina befintliga innehav mycket snabbt.

Om man, exempelvis, har en aktieportfölj för 1 miljon kronor och tror att marknaden står inför en nedgång kan man snabbt sälja indexterminer för motsvarande värde och på så sätt skydda sin portfölj från nedgången utan att behöva köpa och sälja enskilda aktieinnehav.

Ytterligare en fördel med terminer är att de i de flesta fall är mycket likvida och att man i allmänhet lätt kan köpa eller sälja en position. Slutligen kan man få ränta på de pengar man använder för sina terminsaffärer.

Som du säkert märkt har terminer flera fördelar gentemot aktier, och de är inte tillnärmelsevis lika komplicerade som man skulle kunna tro vid en första anblick. Terminer är inget substitut för traditionell aktiehandel utan snarare ett komplement. Terminer är ett snabbrörligt och volatilt instrument som inte passar alla, men för den sofistikerade investeraren erbjuder de ett mycket smidigt och fördelaktigt verktyg – både om man vill ta på sig och minimera risk.

Sedan början av 1990-talet har en stor mängd sparprodukter introducerats, som innehåller två eller flera olika delar och som vanligtvis kallas för strukturerade produkter. Strukturerade produkter är således ett samlingsnamn för ett antal olika produkter, men men oftast avses olika former av indexobligationer, där den vanligaste är aktieindexobligationer. Som nästan alla finansiella innovationer har strukturerade produkter sitt ursprung i USA, där aktieindexobligationer introducerades redan på 1980-talet.

Den första svenska aktieindexobligationen gavs ut av Svensk Exportkredit 1991, som sålde produkten via Aros Fondkommission. Andra pionjärer var EFG Bank, Capinova och Sparbankernas bank. Kortfattat kan en indexobligation beskrivas som bestående av en obligation och en option, där avkastningens storlek beror på utvecklingen av andra tillgångars prisutveckling. Indexobligationens nominella belopp är fast och ska återbetalas vid löptidens utgång (obligationsdelen), och genom denna konstruktion får indexobligationen en begränsad förlustrisk jämfört med till exempel aktier.

Avkastningen som investeraren får på återbetalningsdagen beräknas med hänsyn till utvecklingen i ett finansiellt index eller en korg  av värdepapper, som kan bestå av aktier, obligationer, valutor eller andra tillgångar som handlas på någon finansiell marknad. Indexobligationer förekommer under många olika namn, såsom aktieindexobligationer, kreditkorgsobligationer, räntekorgsobligationer och valutakorgsobligationer, beroende på vilket underliggande tillgångsslag som avgör avkastningen.

Indexobligationer är oftast kapitalgaranterade, vilket innebär att placeraren får tillbaka hela, alternativt större delen av, det investerade beloppet – även om själva avkastningen skulle bli negativ. (Längre fram går vi igenom de olika byggstenarna i en indexobligation så att du som placerare lättare ska kunna  bedöma och analysera de olika placeringsalternativ som i det närmaste översvämmar marknaden.)

Överblick

Innan det är dags att studera beståndsdelarna i en indexobligation vill vi först ge dig lite mer inblick i strukturerade produkter, särskilt med hänsyn tagen till att många placerare under finanskrisen blivit plågsamt medvetna om att många så kallade garantiprodukter/strukturerade produkter inte alls var så riskfria som hade förespeglats.

En för många dyrköpt erfarenhet var att om utgivaren av den obligation som ingår i en strukturerad produkt går i konkurs kan hela värdet av det investerade beloppet försvinna, vilket blev fallet i samband med kollapsen för den amerikanska investmentbanken

Lehman Brothers i september 2008. Den andra dyrköpta läxan var att den bedömda kreditvärdigheten i den produkt man köpt nödvändigtvis inte behövde stämma överens med den verkliga risken.

De låga räntorna, och möjligheten att ge bostadslån till kunder med svag kreditvärdighet (så kallade högriskkunder, på engelska ”subprime”) skapade intressanta möjligheter för amerikanska finansiella institut att tjäna pengar.

Utgångspunkten var att dessa nya husägare med hänsyn tagen till fortsatt stigande bostadspriser borde klara stora lån och kraftiga räntehöjningar, vilket medförde att en mängd nya finansiella instrument skapades.

Det instrument som bidrog till att finanskrisen blev så dramatisk kallas ”collateralized debt obligations” (CDO, specialkomponerade skuldsedlar). Grunden för en CDO var en struktur i vilken bostadslån med olika nivåer av kreditvärdighet slogs samman till en enda obligation. Detta blev en attraktiv produkt med hög avkastning för investerare, eftersom kreditvärdigheten i det sammanslagna instrumentet ansågs vara högre än vad som egentligen var motiverat av summan av delarna.

Processen skedde därtill i flera led, eftersom många ville vara med och dela på kakan, och välkända kreditvärderingsföretag bidrog till det stora intresset för dessa värdepapper genom att ge dem högsta möjliga kreditbetyg.

Dessa strukturerade värdepapper såldes sedan till investerare över hela värden. Bankerna var särskilt förtjusta i konstruktionen, eftersom de inte behövde behålla lånen i sina balansräkningar, för när skulderna såldes vidare slapp de kravet på kapitaltäckning.

Konstruktionen byggde på att de amerikanska huspriserna skulle fortsätta uppåt och att husköpare med svag ekonomi efterhand skulle kunna konverteras från lågräntekunder till högräntekunder. När båda dessa förutsättningar sprack under 2007 och 2008 föll hela marknaden för CDO:er sönder, med mycket stora förluster och panik på de finansiella marknaderna som följd.

Man ska absolut inte döma ut strukturerade produkter på grund av ovanstående, utan vi vill bara visa på vikten av att man själv bildar sig en klar uppfattning om vad man investerar i, så att man i möjligaste mån kan undvika negativa överraskningar. En av de bästa utgångspunkterna man kan ha är att om avkastningen låter för bra för att vara sann finns det ofta skäl att dra öronen åt sig och vara försiktig.

En annan form av struktu-rerade produkter, som inte har något att göra med den amerikanska fastighetsmarknaden, är omvända konvertibler, som enklast kan beskrivas som ett mellanting mellan en ränte- och aktieplacering.

Den omvända konvertibeln är knuten till en eller flera underliggande aktier eller index och ger en hög fast ränta. Om de underliggande aktierna eller index utvecklas positivt åter-betalas det placerade beloppet plus den fasta avkastningen, men vid en negativ utveckling för de underliggande aktierna återfår man antingen aktier, i stället för det investerade beloppet, eller investerat belopp minskat med aktiernas procentuella nedgång. Den höga fasta kupongen får man oavsett utvecklingen av underliggande aktier, och omvända konvertibler passar främst placerare som tror på en modest uppgång på aktiemarknaden.

Hedgefondsobligationer är mycket snarlika indexobligationer, men de är kopplade till en diversifierad fond av hedgefonder, i vilken kapitalet är garanterat, med syfte att ge stabil avkastning till låg risk. Syntetisk hedgefonds-exponering är kortfattat beskrivet en kapitalgaranterad obligation, där avkastningen är knuten till en särskild hedgefondsstrategi för att ge investeraren tillgång till en avancerad placeringsstrategi till lägre kostnader än vid direktplaceringar i hedgefonder.

Livförsäkringsobligationer (mortalitetsobligationer) bygger på att kunder som tecknat en livförsäkring ser den som för dyr och därför säljer den till en mäklare som sedan säljer den vidare till exempelvis en bank. Banken samlar ihop livförsäkringarna och värdepapperiserar dem, det vill säga omvandlar dem till en obligation, som säljs till investerare.

Investerarna lockas av en stor fördel med denna typ av placering: den är frikopplad från utvecklingen på andra finansiella marknader. Människor dör oavsett om börsen går upp eller ned, och genom att investera i en obligation av denna typ gör investeraren indirekt en satsning på hur länge de personer obligationen baseras på kommer att leva. Om de som sålt vidare sin försäkring dör tidigare än förväntat faller försäkringen ut tidigare, vilket innebär att investerarna får högre avkastning på sin investering.

Intresset för mer traditionella aktie- och andra indexobligationer har också ökat dramatiskt de tio senaste åren, och under toppåret 2007 var det utestående värdet på emitterade aktieindexobligationer, det vill säga emissionsvolymen, klart över 100 miljarder kronor i Sverige. Under 2008 rasade marknaden kraftigt, till följd av den finansiella krisen, men den hämtade sig under 2009. Uppskattningsvis äger en halv miljon svenskar i dagsläget indexobligationer, och vi ska nu gå igenom de olika beståndsdelarna i denna konstruktion.

Nollkupongsobligation

Det finns i huvudsak två typer av obligationer: kupongobligationer och nollkupongsobligationer, där den förstnämnda lämnar en årlig avkastning (”kupong”).

Obligationsdelen i en indexobligation består dock alltid av en så kallad nollkupongsobligation, vilket innebär att den inte ger någon löpande avkastning (ränta). I stället handlas denna obligation till ett så kallat diskonterat värde (underkurs), och placeraren får ett förutbestämt belopp på slutdagen, det vill säga obligationens nominella belopp. Avkastningen är förutbestämd och förändras inte under löptiden. Ju högre marknadsräntan är, och ju längre löptid som obligationen har, desto mindre kostar den att köpa.

När man konstruerar en indexobligation vill man gärna att räntan ska vara hög, för de pengar som ”blir över” efter att obligationen inhandlats används nämligen till att köpa in nästa byggsten i denna strukturerade produkt, nämligen optionen. Ju fler optioner som kan köpas, desto bättre avkastning kan erbjudas och desto mer attraktiv blir produkten för de potentiella placerarna. Nuvarande låga ränta skapar således problem för utgivarna, och fantasin flödar för att lösa detta problem, vilket vi snart ska ge flera exempel på.

Efter Lehman Brothers konkurs, som innebär att många svenskar sannolikt kommer att förlora miljardbelopp, är det självklart att man med mycket stor säkerhet måste veta att utgivaren av obligationen har en säkerställd kreditvärdighet, vilket i de prospekt som numera produceras är en risk som beskrivs mycket tydligare och bättre än före finanskrisen.

Option

Den andra huvudsakliga byggstenen är optionen, och tyvärr är det inte möjligt att inom ramen för denna artikel ge en utförlig beskrivning av detta derivatinstrument. Vi kommer dock att publicera ett helt eget avsnitt om optioner och terminer senare i Investeringsskolan. En option är ett värdepapper som ger innehavaren möjligheten, men inte skyldigheten, att köpa eller sälja en viss tillgång till ett visst pris. Den tillgång som optionen avser kallas för underliggande tillgång och kan bestå av aktier, valutor, råvaror, obligationer eller olika marknadsindex, och utvecklingen på denna underliggande tillgång styr vilken avkastning indexobligationen ger.

I Sverige handlas framför allt med fyra kategorier av optioner: standardiserade optioner via Stockholmsbörsen, OTC-optioner som är en skräddarsydd lösning mellan två parter och som inte handlas på en öppen marknad, teckningsoptioner som ges ut av företag och som avser det egna bolagets aktier och till sist warranter, som ges ut av banker och större finansinstitut och som ofta har en löptid överstigande ett år.

Vid konstruktionen av indexobligationer används nästan uteslutande skräddarsydda OTC-optioner för att utgivaren ska kunna matcha löptiden för obligationen och optionen på bästa sätt. Vissa av de svenska storbankerna upphandlar dessa optioner via anbudsförfarande, medan vissa anlitar enbart sina interna avdelningar. Diskussionen om dolda kostnader/avgifter handlar i stor utsträckning om vilket pris den enskilde placeraren får betala för optionsdelen i en indexobligation, eftersom det är svårt för en investerare att få inblick i optionens prissättning.

Uppräkningsfaktor

En viktig komponent som styr vilken avkastning en indexobligation ger är deltagandegraden, eller uppräkningsfaktorn, som utgivaren fastställer vid emissionen eftersom denna faktor anger hur stor del av avkastningen i den underliggande tillgången som placeraren får ta del av. Ju högre uppräkningsfaktorn är, desto högre blir avkastningen – under förutsättning att den underliggande tillgången utvecklas positivt.

Som vi beskrivit ovan är räntenivån och löptiden två mycket viktiga faktorer för nivån på deltagandegraden, eftersom de påverkar hur mycket kapital som kan användas till att köpa in optioner. Även den underliggande tillgångens volatilitet (svängningar) är viktiga för storleken på uppräkningsfaktorn, emedan optioner (allt annat lika) är dyrare att köpa när volatiliteten på marknaden är hög.

Överkurs

När aktieobligationer började ges ut i början av 1990-talet emitterades de alltid till det nominella beloppet, vilket innebar att det investerade beloppet alltid återbetalades fullt ut. Detta medförde att man som placerare hade en fullständig kapitalgaranti (förutsatt att utgivaren inte gick i konkurs).

Nu tillhör det nästan sällsyntheterna att en indexobligation inte ges ut med reducerad kapitalgaranti, det vill säga för att åstadkomma en mer attraktiv uppräkningsfaktor ges produkten ut med en överkurs. Om överkursen är 10 procent och det nominella beloppet är 10 000 kronor betalar man sålunda 11 000 kronor för att komma i åtnjutande av en högre uppräkningsfaktor. Men vid en ogynnsam utveckling får man då tillbaka bara 10 000 kronor och förlorar det man betalat i överkurs.

Svans

När man ska beräkna slutkursen på en indexobligation talar man ofta om hur ”svansen” beräknas. Principen heter egentligen ”asiatisk svans” och innebär att en genomsnittsberäkning kan användas för att fastställa slutkursen, vilket kan påverka avkastningen såväl positivt som -negativt. Detta innebär att exempelvis slutkursen för indexobligationen kan beräknas som ett genomsnitt av ett antal mätningar under en period i slutet av löptiden. Ett sådant förfarande skyddar från plötsliga kursfall på slutdagen men kan samtidigt minska uppgångspotentialen.

Avkastningstak och andra varianter

Ingen kan anklaga finansmarknaden för bristande kreativitet, och det låga ränteläget gör det svårt för utgivare att erbjuda indexobligationer till en bra uppräkningsfaktor.

Första sättet att hantera detta på är att förlänga löptiden på produkten, varför en löptid på fem år för närvarande har blivit nästan standard. Det andra sättet är en reducerad kapitalgaranti/överkurs, vilket i det närmaste också blivit ett standardiserat förfarande.

Dessa tillvägagångssätt är tydliga och enkla att förstå, men framväxten av strukturerade produkter har varit explosiv de senaste åren, och nu erbjuds så många skiftande villkor och konstruktioner att produktfloran nästan blivit oöverskådlig. De olika förbehållen gör att avkastningen kan skilja sig markant jämfört med den faktiska avkastningen på den underliggande marknad den är kopplad till.

Ett exempel är en indexobligation som började med en avkastning på 20 procent men där sedan varje månad med negativ utveckling räknades av från denna avkastning, varför slutresultatet blev en avkastning på 1 procent, medan det underliggande indexet under samma period steg med 35 procent. Om man som placerare inte grundligt satt sig in i villkoren kan detta utfall naturligtvis upplevas som frustrerande.

Det finns en sådan mängd olika varianter att det inte är möjligt att beskriva alla i denna artikel. Men vi vill nämna en av de allra vanligaste, nämligen avkastningstaket, som begränsar den del av marknadens uppgång som placeraren får ta del av. En vanlig utformning är att om det underliggande indexet/korgen består av till exempel tolv olika råvaror kan taket på de fyra råvaror som utvecklas bäst sättas till 50 procent oavsett faktisk utveckling. Vid en första anblick kan detta framstå som generöst, men 50 procents uppgång under fem års tid motsvarar bara något mer än en årsavkastning på 8 procent.

Konstruktionen innebär att den eventuellt negativa utvecklingen för de åtta övriga råvarorna påverkar avkastningen fullt ut, men om två eller tre råvaror skulle stiga med exempelvis 100 procent eller mer begränsas denna uppgång till 50 procent. Det behöver inte alls vara så att en produkt med denna konstruktion är oattraktiv, men man måste vara på det klara med att den avkastning man får på slutdagen mycket väl kan vara tydligt lägre än den faktiska utvecklingen för den aktuella råvarukorgen.

Slutsatser

Det är lätt att förstå varför placerare visar så stort intresse för indexobligationer, eftersom de flesta ger investeraren tillbaka hela eller större delen av det insatta kapitalet – även om utvecklingen på den underliggande tillgången som produkten är kopplad till utvecklas negativt, samtidigt som man kan delta i en eventuell kursuppgång på den aktuella marknaden. Det finns dock inga ”gratisluncher”, och det är viktigt att man är medveten om att priset för detta skydd respektive möjlighet är förhållandevis höga avgifter. Dessa kan vara såväl direkta (kurtage när du köper produkten) som indirekta, det vill säga avgifter som är inbakade i själva konstruktionen.

En indexobligation kan mycket väl vara en förnuftig investering, men det är vikigt att du tar hänsyn till följande punkter för att göra en bra affär:

Se till att du förstår produkten. Många har komplicerade upplägg, och utgivarna kan vara dåliga på att förklara hur villkoren slår vid olika utfall. Den lägre risken i en aktieindexobligation kostar i form av lägre potentiell avkastning, vilket gör att det krävs en kraftig tillväxt för ett bra slutresultat. Välj därför gärna indexobligationer med inriktning på tillväxtmarknader. Var medveten om att en löptid på fem år är en lång tidsperiod och att det kan vara svårt att sälja produkten till ett bra pris om du vill sälja den före förfallodagen.

Om du betalar överkurs får du en större del av den eventuella uppgången på den underliggande tillgången, men i gengäld ökar din risk. Jämför uppräkningsfaktorn mellan olika aktieindexobligationer, och var medveten om de avkastningstak som kan begränsa resultatet. Studera hur slutkursen beräknas, eftersom detta förfarande ofta skiljer sig åt mellan olika obligationer. Var medveten om att kurtaget med stor sannolikhet är bara en del av den verkliga kostnaden för produkten.

Till sist är det angeläget att du funderar på hur sannolikt det är att den marknad du valt verkligen sjunker i värde under indexobligationens livslängd om denna uppgår till fem år? Bestäm dig för om denna trygghet är värd priset eller om du i själva verket låser in ditt kapital – med risken att få onödigt låg avkastning.

Under 1980-talet utkristalliserades den moderna svenska kapitalmarknaden och blev tillgänglig för den stora allmänheten. Processen innebar att det gamla systemet, där bankerna stod för både i princip all inlåning (i allmänhet de pengar allmänheten sparade) och utlåning (till både företag och privatpersoner som behövde bostadslån), skrotades. I det nya systemet har ytterligare komponenter tillkommit, i vilket den största förändringen är att numera kan även skuldebrev och värdepapper emitteras.

Därmed har en effektivare marknad skapats, på vilken låntagare och långivare kan mötas snabbt, effektivt och under ordnade former. Grundprincipen är att låntagaren (exempelvis ett företag som behöver låna) emitterar (ger ut) ett skuldebrev som köps av långivaren (exempelvis en privatperson eller en institution med överskottslikviditet).

Kreditmarknaden brukar i allmänhet delas upp i två separata delar. I den ena delen, penningmarknaden, klassas instrument med en relativt kort löptid. I de flesta fall brukar instrument med kortare löptid än ett år hamna i denna kategori.

Instrument med längre löptider än ett år tillfaller i stället den andra stora kategorin inom kreditmarknaden, nämligen obligationsmarknaden. Ofta är löptiderna på obligationsmarknaden avsevärt längre än ett år, och i vissa fall kan löptider vara så långa som tio år eller mer.

Penning- och obligationsmarknaderna utvecklades starkt under 1980-talet, i samband med att en rad nya instrument blev tillgängliga för investerarkollektivet. De första bankcertifikaten infördes 1980, och 1982 introducerade svenska staten sina statsskuldväxlar. En tid därefter blev även statsobligationer tillgängliga. Revolutionen var ett faktum.

Svenska staten är den enskilt största aktören på både penning och obligationsmarknaden. Statens budgetunderskott medförde att statens efterfrågan på krediter växte dramatiskt, och staten är i dag den största låntagaren på såväl penning- som obligationsmarknaden. På obligationsmarknaden mättas statens kapitalbehov av Riksgälden, som agerar emittent (utgivare).

Det finns en till synes oändlig mängd av räntebegrepp, och det gäller verkligen att man håller tungan rätt i mun för att bena ut alla. Låt oss nu tillsammans försöka reda ut de olika begrepp som huserar inom räntemarknaden på ett överskådligt och lättbegripligt sätt.

De räntor som sätts på de allra kortaste instrumenten, såsom statsskuldväxlar, sätts av Riksbanken, som också bestämmer räntorna för dagslån. Eftersom Riksbanken (Sveriges centralbank) bestämmer den styrränta (också kallad reporänta) som motsvarar bankernas upplåningskostnad från Riksbanken kan centralbanken på detta sätt påverka de flesta andra räntor i systemet.

Styrräntan påverkar räntorna på den korta penningmarknaden, som i sin tur tenderar att starkt påverka exempelvis de rörliga bolåneräntorna. De kortfristiga marknadsräntorna är ofta en ledande indikator för reporäntan. Detta innebär i praktiken att marknadens förväntningar på Riksbankens framtida agerande påverkar marknadsräntorna.

Om marknaden exempelvis förväntar sig att Riksbanken kommer att höja reporäntan avspeglar sig detta redan på förhand i de korta marknadsräntorna, som då stiger inför beslutet. Detta påverkar i sin tur de övriga räntorna, såsom de rörliga boräntorna.

Riksbanken ställs dock inför en hel del svårigheter när det gäller att anpassa räntenivån till inflationen. Målet är prisstabilitet i samhället och en inflation på 1–3 procent per år, med 2 procent som det långsiktiga målet. Utmaningen för Riksbanken ligger i att hela tiden försöka ligga steget före i sina ekonomiska bedömningar. Inflationen styrs i sin tur av en rad olika faktorer, såsom konjunkturläget, globala råvarupriser, lönebildning och skatter. Dels kan det vara svårt att bedöma prisutvecklingen för de kommande åren, dels tar det i regel ganska lång tid innan eventuella ränteändringar får genomslag på marknaden. Tumregeln är att en räntesänkning har sipprat igenom till den underliggande ekonomin i full skala först efter 18 månader.

Ytterligare en svårighet med räntepolitiken är dess oönskade påverkan på sekundära marknader, såsom den svenska bomarknaden. Alltför låga räntor under alltför lång tid har en tendens att blåsa upp bubblor i ekonomin, som i ett senare skede kan få mycket allvarliga följder när bubblorna spricker. Sådana biverkningar kan ibland uppkomma med Riksbankens goda minne. Ibland kan Riksbanken hamna i valet mellan pest och kolera och känna sig nödgad att låta dessa bubblor fortgå under vissa perioder för att kunna uppnå sina primära syften.

Vad gäller obligationsräntorna sätter marknaden dem. Riksbanken kan också påverka, men bara genom indirekta åtgärder. Obligationsräntorna styr de bundna bolåneräntorna. I de flesta fall har obligationer en i förväg fastställd nominell ränta och löptid. Obligationer ges i allmänhet ut av svenska staten (eller kommuner och landsting) och av stora företag.

När man investerar i företagsobligationer är det mycket viktigt att man noga läser igenom obligationsprospektet. Detta finns i allmänhet att tillgå hos Finansinspektionen. Det är naturligtvis också viktigt att man sätter sig in i det företag som emitterar den aktuella obligationen.

Företagsobligationer kan dock vara svåra att tillgå för den breda allmänheten, eftersom de ibland har ganska krävande multiplar. För privatpersoner kan då olika fonder som investerar i företagscertifikat vara ett bra alternativ. Här är det dock viktigt att man väljer en fond med låga avgifter, annars har avgifterna en tendens att äta upp en stor del av avkastningen. Kostnadsmedvetenhet är givetvis extra viktig i tider då räntan är nere på historiskt sett mycket låga nivåer.

Exempel på billiga fonder i detta sammanhang är Skagen Krona (där den årliga avgiften är 0,2 procent), Spiltans räntefond (årlig avgift 0,1 procent) och Simplicity Likviditet (årlig avgift 0,15 procent). Renodlade företagscertifikat kan i stället vara ett intressant alternativ för företag som har en viss överlikviditet och söker kortfristiga placeringar för dessa överskott.

Företagscertifikat kan utgöra ett bra komplement till aktieinnehav i en väldiversifierad portfölj. Riskerna med denna typ av placering är ofta både begränsade och lättöverskådliga. Priset för ett certifikat är lägre än det nominella beloppet (det belopp man får vid återbetalningen), och det är i denna prisskillnad den aktuella räntan finns
inbakad.

Det finns dock en kreditrisk förknippad med företagscertifikat, det vill säga en risk för att det företag som gett ut certifikatet inte klarar att betala tillbaka sitt lån i framtiden. Ytterligare en risk är att en försäljning av certifikatet före löptidens slut kan ge upphov till förlust, om marknadspriset för certifikatet har sjunkit sedan köpet. Observera att denna senare risk är aktuell endast i de fall man önskar sälja certifikatet före den utsatta löptidens slut.

Den bolånekris som började i USA blev sedermera en kreditkris och blommade slutligen upp i en global finanskris, som satte de normala marknadsmekanismerna ur spel under några korta historiska ögonblick. Avtrycken i kredit- och finansmarknaderna blev djupa och svårsmälta.

På räntemarknaderna världen över fick vi se en panik som försvårade införskaffandet av kapital. Ränteskillnaderna på interbankmarknaden gick upp mycket snabbt, vilket i praktiken innebar att banker som  tidigare hade kunnat låna pengar av varandra till en låg tilläggsränta motsvarande 10 räntepunkter (0,10 procentenheter) plötsligt fick betala 50 eller rent av 100 punkter extra.

Detta medförde att kapitalflödena, världsekonomins smörjmedel, slutade att flöda dit de behövdes. Systemet slutade fungera, och panikslagna regeringar världen över kände sig nödgade att snabbstarta det sviktande maskineriet genom globala kapitalinjektioner som världen tidigare aldrig skådat. Ingenstans tog sig den expansiva penningpolitiken samma uttryck som i krisens ursprungsland, USA.

Under finanskrisen ställdes en rad frågor på sin spets, vilket speglades inte minst på kreditmarknaden. Den så kallade TED-spreaden (skillnaden mellan en 3-månaders interbankränta och räntan på 3-månaders statspapper) nådde historiskt oanade nivåer, och man kunde som placerare få årliga räntor som översteg 10 procent om man köpte företagscertifikat som utgavs från stora, välkända och stabila svenska storföretag, som exempelvis Volvo.

I ett läge där bankräntan är näst intill obefintlig är detta fortfarande ett ganska intressant alternativ. Bunden inlåning i en bank är i flera avseenden samma sak som att ha ett företagscertifikat. Även här gäller att man får en i förväg fastställd ränta om man förbinder sig att låna ut pengarna under en specifik tidsrymd. De räntor bankerna erbjuder för bunden inlåning varierar från bank till bank, men i allmänhet erbjuder bankernas bundna inlåning en lägre räntesats än företagscertifikat, som har samma tidsperiod. Bunden inlåning för en treårsperiod ger i dagsläget runt 3 procent i årlig ränta, alltså drygt 2 procentenheter lägre än vad man kan få från företagscertifikat.

Ytterligare ett alternativ till bankränta är att köpa statsskuldväxlar. Man kan handla i statsskuldväxlar via banker eller finansinstitut i allmänhet, men man kan också öppna konto direkt hos Riksgälden. Detta alternativ erbjuder i dagsläget dock så låg ränta att det för de allra flesta placerare ter sig som ointressant. Men bara för något år sedan utgjorde faktiskt statsskuldväxlar en av de mest åtråvärda tillgångsslagen för svenska investerare.

Under finanskrisen nådde paniken bland investerarna sådana nivåer att den påverkade även den ganska stabila och händelsefattiga statsskuldväxelkommersen. Finansinstitut som tidigare ansågs utgöra ointagliga bastioner föll som furor, och detta kulminerade i och med Lehman Brothers’ sammanbrott.

Misstänksamheten nådde oanade nivåer. Vem stod näst på tur? Ingen bank gick längre säker. I ett läge där investerarna slutade lita på storbankernas fortlevnad sprang alla åt ett och samma håll; de köpte statsskuldväxlar. Det plötsliga trycket blev för stort, och växlarna räckte inte till. Till slut mättades marknadens trygghetsbehov av att ytterligare statsskuldväxlar gjordes tillgängliga av Riksgälden.

Den svenska reporäntan är i dag nere på en historiskt låg nivå. Under den senaste tioårsperioden har Riksbanken hållit räntan inom intervallet 1,5–4,75 procent, men i och med finanskrisens snabba och resoluta inträde tvingades banken under 2008 påbörja en rad aggressiva räntesänkningar, som tog den svenska reporäntan från 4,75 procent ned till dagens extremvärde på 1,75 procent.

De flesta bedömare är överens om att dagens låga nivå inte är långsiktigt hållbar utan att räntan på sikt måste söka sig uppåt mot mer normala nivåer. Riksbanken och marknaden är dock inte överens i sina åsikter om när de första räntehöjningarna bör inträffa. Allmänt sett tror marknaden att Riksbanken behöver höja räntan tidigare och brantare än vad Riksbanken bedömer.

Dagens extremt låga ränteläge gör att många ränteplaceringar ter sig som ointressanta för investerarkollektivet, inte minst med tanke på att skatteeffekter och inflation ytterligare förskjuter ekvationen åt det negativa hållet.

Ränteinnehav bör dock vara en naturlig del av varje långsiktigt välkomponerad portfölj. I nedgångsperioder utgör räntedelen en buffert, som utjämnar bakslagen för portföljen i övrigt. Räntedelen av portföljen kan också efter en tids nedgång för aktiemarknaden viktas om till aktier, och på motsvarande sätt kan man efter en tids kraftig uppgång i aktier välja att vikta upp andelen räntepapper.

Genom att på detta sätt bibehålla en specifik fördelning mellan räntor och aktier tvingas placerare köpa aktier när dessa är som billigast och sälja när de är som dyrast – en strategi som är emotionellt svår att följa för många investerare. Hur stort inslaget av ränteprodukter bör vara beror på en rad faktorer, såsom ålder, risknivå, mål med sparandet och uppfattningen om var konjunktur- och börscyklerna befinner sig.

Alla tillgångsslag har sina perioder, och även om räntebärande produkter kanske inte har sin storhetstid just nu vill vi ändå passa på att slå ett slag för detta inslag i portföljen i framtiden. Det kommer en tid då Albert Einsteins visdomsord återigen ter sig som sunda: ”Räntapå-  ränta-effekten är universums starkaste kraft.”

Som aktieplacerare är det oundvikligt att man på det ena eller andra sättet kommer i kontakt med valutamarknaderna. Om man har handlat med utländska aktier i år, oavsett om det är med Carlsberg i Danmark eller Coca- Cola i USA, har man på ett tydligt sätt fått känna på den stora betydelse valutakursens svängningar har för resultatet av placeringen. Med en svensk krona som åkt berg-och-dal-bana mot de flesta andra valutor har utvecklingen för kronan varit nästan lika viktig som för aktiekursen.

Om man inte gör direktplaceringar i utländska aktier märker man samma effekt som om man äger fonder med utländska aktieinnehav, och även om man placerar till 100 procent på den svenska börsen påverkas de svenska exportbolagens resultat och aktiekurser av valutafl uktuationerna. Handlar man inte alls med aktier eller värdepapper räcker det med att man besöker ett växlingskontor för att köpa utländsk valuta till en resa för att få en inblick i hur lite eller mycket en svensk krona är värd. Svängningar i valutakurserna är sålunda något de flesta är vana vid, men även om många svenskar är rutinerade aktieplacerare agerar få aktivt på valutamarknaden för att försöka tjäna pengar på upp- och nedgångarna.

De bakomliggande orsakerna till detta är bland annat bristande kunskap om valutahandel samt att det under lång tid varit svårt och otillgängligt för privatpersoner att agera på denna marknad. Valutamarknaden har en klart annorlunda karaktär än aktie-, råvaru- och räntemarknaderna, och vi fokuserar därför i denna artikel på att ge en inblick i och förståelse för hur världens i särklass största fi nansiella marknad är uppbyggd och fungerar samt på hur själva handeln går till.

Valutamarknaden är den i särklass största finansmarknaden i världen, med en daglig rapporterad volym om över 1 900 miljarder USA-dollar som byter hand mellan köpare och säljare världen över. Därmed är den betydligt större (likviditetsmässigt) än den amerikanska aktiemarknaden.

Valutamarknaden är en så kallad OTC-marknad (”over the counter”), vilket betyder att det inte finns någon central börs där transaktionerna utförs. Och tillbskillnad från aktiemarknaden finns inte valutahandeln på en fysisk marknadsplats utan sker genom ett väl fungerande nätverk. De olika aktörerna i nätverket är sammanlänkade genom datorer och telefoner. Ingen handel med fysisk valuta sker, utan valutaposterna förs elektroniskt mellan olika banker och konton.

Till skillnad från många andra marknader kan det därför ske handel vid samma tillfällen men till olika priser mellan olika aktörer på marknaden. Prissättningen är dock oftast relativt lika mellan olika marknadsaktörer; den stora skillnaden mellan valutamarknaden och andra marknader är att det inte fi nns någon information angående hur stor volym som handlats under en viss tidsperiod eller till vilket pris.

Varje dygn öppnar handeln i Nya Zeeland, följd av Sydney i Australien, Tokyo i Japan, London i Storbritannien och New York i USA. Valutamarknaden är aktiv så länge det finns öppna banker i något av de större finansiella centrumen i världen. En handelsvecka håller på från och med söndag natt till fredag natt, det vill säga i 5 dagar, 24 timmar per dag. Men den huvudsakliga handeln äger rum från måndag morgon i Tokyo fram till fredag eftermiddag i New York.

När man handlar valuta gör man alltid affärer i två olika valutor samtidigt, det vill säga man köper eller säljer en valuta mot en annan. När man köper en valuta går man ”lång” i den, och när du säljer en valuta går du ”kort”. På grund av valutatransaktionernas symmetri är du alltid lång i en valuta och kort i en annan. Valutors kurs noteras alltid parvis, exempelvis EUR/USD (euro/USA-dollar), vilket innebär att när en valuta ökar i värde (stärks) sjunker en annan i värde (försvagas).

Den första valutan i ett par kallas basvaluta, medan den andra kallas för motvaluta. Basvalutan är ”basen” för köpet/försäljningen. Om man till exempel köper EUR/USD så köper man euro och säljer samtidigt dollar. Så länge som positionen är öppen kommer dess värde att svänga i takt med marknadens växelkurs.

Vill man stänga sin position måste man utföra en likvärdig och motsatt affär i samma valutapar, det vill säga för att stänga sin position om man är lång i en post EUR/USD måste man göra motsatsen och gå kort i en post EUR/USD.

Det finns två grundläggande orsaker bakom valutahandel, skydd (”hedging”) och spekulation, och spekulationshandeln omsätter be tydligt mer pengar än skyddet. Många internationella företag valutasäkrar sina penningfl ödenför att säkerställa sina intäkter.Att låta stora valutaflöden vara oskyddade kan få en betydande inverkan på ett företags resultat när till exempel dollarkursen mot den svenska kronan kan svänga med över 30 procent på årsbasis.

Den spekulativa handeln på valuta marknaden är mycket omfattande, och det klassiska citatet att en position som är öppen i mer än tre timmar är detsamma som livstid för en valutamäklare säger något om intensiteten på världens största marknad.

Handel förekommer i omkring 70 olika valutapar, men naturligtvis står de stora världsvalutorna för merparten av volymen. Ett av de absolut mest handlade valutaparen är just EUR/USD, och tror man attEuropa får en betydligt starkare ekonomisk tillväxt än USA, med följden att euron stärks mot dollarn, ska man köpa EUR/USD. Om man, däremot, tror att den amerikanska riksbanken höjer räntan kraftigt, med stora valutainfl öden och en stärkt dollar som följd på bekostnad av eurons värde, ska man göra tvärtom och sälja EUR/USD.

Det allra enklaste, men dyraste, sättet att handla valutor är att göra det med kontanter på ett växlingskontor, och knappast någon agerar så i syfte att tjäna pengar. Ett betydligt bättre tillvägagångssätt är att man skaffar ett valutakonto för dollar eller euro hos en bank, men detta kräver oftast ett relativt stort minimikapital.

Penningmarknadsfonder som placerar i dollar- eller eurobaserade räntepapper med kort löptid är ytterligare ett alternativ, och för en aktieplacerare är det naturligtvis intressant att försöka hitta lågt värderade amerikanska eller europeiska aktier samtidigt som dessa valutor är nedpressade mot den svenska kronan. I föregående artikel beskriv vi utförligt hur en börshandlad fond fungerar, och det fi nns sådana som är direkt kopplade till upp- eller nedgångar för olika valutor.

I denna artikel tänker vi dock inte titta närmare på de placeringsalternativ som nämns ovan. Eftersom valutamarknaden har en så pass annorlunda karaktär än övriga finansmarknader vill vi i stället ge en inblick i hur direkt valutahandel, utan omvägar genom andra instrument, fungerar.

Den som handlar med valuta betalar inget kurtage, oavsett hur många eller hur stora affärer han/hon gör. Minimistorleken för ett valutakontrakt brukar vara köp- och säljkurs. Priserna sätts vanligtvis med fyra decimaler. Skillnaden mellan köp- och säljkurserna kallas ofta med ett engelskt ord för ”spread”.

Denna skillnad är kostnaden för den som handlar och samtidigt inkomstkällan för det företag som utför handeln, och den kan variera stort, beroende på vilka parter som gör affären. I valutahandeln talar man om pip, som står för ”Percentage In Point”. Ett pip i valutahandel är lika med 1/100 av 1 procent. Vid valutahandel i realtid brukar spreaden ligga på mellan 1 och 5 pip, medan banker kan debitera 30–40 pip när de handlar med individuella kunder. Växlingskontor för turister tar i ordentligt och kan ta 400–600 pip när de växlar valutor.

På grund av en allt hårdare konkurrens har spreaden när man handlar valuta i realtid blivit allt mer pressad de senaste åren, och de större valutahandelsföretagen erbjuder i princip samma villkor. Viktigt att notera är dock att spreaden kan gå isär (skillnaden mellan köp- och säljkurser ökar) inför viktig ekonomisk statistik eller när valutamarknaden blir instabil och ovanligt svängig, till exempel vid ekonomiska krissituationer.

Hävstång
När man handlar valuta i spekulationssyfte görs detta nästan alltid med ett säkerhetskrav. För valuta ligger säkerhetskravet vanligtvis på mellan 0,5 och 2 procent av värdet på den underliggande positionen. Om säkerhetskravet är till exempel 1 procent innebär detta att man behöver satsa bara en hundradel av värdet på positionen för att få samma exponering mot marknaden som du fått om du hade investerat i valutan direkt.

Detta kallas hävstångseffekt, och det är viktigt att man är medveten om att både vins ten och förlusten blir mycket större i förhållande till det inve sterade kapitalet än värdet på positionen. Rör sig valutan år rätt håll med 1 procent blir vinsten 100 procent, men om det motsatta sker är hela insatsen borta!

Majoriteten av valutahandelsbolagen erbjuder sina kunder att välja säkerhetskrav (så länge mini mikravet inte underskrids), och det kan inte nog betonas att för hög risknivå och för liten kapitalbas att handla med brukar vara ett av de absolut säkraste sätten att förlora pengar på. Marginal

Marginal
Marginalen är en buffert och det kapital som måste finnas på kontot för att valutapositionen ska förbli öppen. Det kapital som överstiger marginalkravet på kontot fungerar som en kudde för handlaren. Om handlaren förlorar så mycket på en position att kapitalet faller under säkerhetskravet och hela bufferten (det kvarvarande kapitalet) har använts kommer ett meddelande från valutahandelsföretaget att kunden måste sätta in mer kapital som säkerhet på kontot.

I normala fall måste handlaren skjuta till mer kapital redan innan det går så långt att det kommer ett utökat säkerhetskrav eller att positionen stängs. Normalt kommer tre meddelanden. Det första meddelandet talar om att man är fullinvesterad och inte kan ta fler positioner. I det andra meddelandet ber handlaren kunden att sätta in mer pengar, alternativt sälja delar av positionen. Om det sista meddelandet kommer innebär detta att systemet automatiskt kommer att sälja delar av eller hela positionen.

Sammanfattning
Det finns ett flertal valutahandelsföretag (valutahandel i realtid via Internet) man kan bli kund hos om man vill spekulera på valutamarknaden. Det är dock viktigt att man är noggrann och väljer ett företag som verkligen är seriöst, det vill säga etablerat och välkänt och som erbjuder små skillnader mellan köp- och säljkurs och betonar riskerna med hävstångshandel i stället för att tala om stora vinster och små insatser.

Seriösa företag erbjuder inte ovana privatpersoner med begränsat kapital ett säkerhetskrav på 0,5 procent, det vill säga en hävstång på 200 gånger, utan vill att kunderna ska lyckas och inte spekulera bort sina pengar. Flera välrenommerade utländska aktörer har etablerat sig i Sverige, och även vissa av de svenska aktienätmäklarna erbjuder valutahandel för privatpersoner i samarbete med internationella valutahandelsföretag.

Oftast kan man öppna ett övningskonto utan pengar, där man kan träna sin förmåga att handla med valutor. Genom övningskontot får kunden tillgång till handels- och analyssystem och kan ta positioner med låtsaspengar. Självklart är det en fördel att träna, öva och testa så mycket som möjligt innan man placerar verkliga pengar, men man måste vara medveten om att den psykologiska pressen är mycket tyngre när man handlar med verkliga pengar.

Självklart kan det vara intressant att agera på valutamarknaden och utnyttja de låga säkerhetskraven, men det är mycket viktigt att man är medveten om att risk i högsta grad är ett tveeggat begrepp och att det är betydligt mer obehagligt att förlora pengar än vad det är lustfyllt att tjäna dem.

Se därför till att göra din hemläxa riktigt ordentligt innan du börjar med valutahandel. Läs noga på vad som påverkar de valutor du tänker placera i och studera deras beteendemönster ingående. Testa först med övningsaffärer, fortsätt med småaffärer, var beredd på att förlora och utvärdera resultatet. Se till att hålla dina kostnader låga och att du verkligen förstår hur hävstången slår och fungerar.

Även om man är skicklig ökar risken för att misslyckas om man har för litet eget kapital i förhållande till de positioner man tar, eftersom hela det egna kapitalet snabbt kan försvinna vid en oväntad nedgång Att vara underkapitaliserad är inte bra i någon form av affärsverksamhet, och det är därför en uttalad rekommendation att man inte arbetar med för låga säkerhetskrav. Det fi nns inga genvägar till lönsam handel, oavsett vilken marknad man handlar på, utan framgång kommer som resultat av ett målmedvetet arbete, en väl genomarbetad metodik, sund riskhantering och mental disciplin.

Hedgefonder

Den första hedgefonden skapades i USA redan på 1940-talet, men det dröjde ett bra tag innan företeelsen kom till Sverige. Sommaren 1996 skapade det svenska fondbolaget Brummer & Partners historia genom att introducera den första hedgefonden i Sverige. Zenit, som fonden kallades, fick ett bra mottagande på finansmarknaden, mycket tack vare de goda resultat den kunde uppvisa.

Zenit gick med vinst de sju första åren och klarade sig bra även under de svåra börsåren 2000–2003. Därmed lyckades förvaltarna infria ett av de huvudsakliga målen med att förvalta en hedgefond, nämligen att leverera en positiv avkastning oavsett hur den underliggande marknaden utvecklar sig. Ordet ”hedge” betyder i detta fall just skydd, eller gardering. För att kunna uppnå denna typ av absolut avkastning kan en hedgefond använda sig av belåning, handla med olika typer av derivat och även blanka, det vill säga spekulera  i nedgång.

Redan innan Brummer lanserade sin Zenitfond var många svenska placerare förtrogna med konceptet. Under krisen 1992 spekulerade finansmannen George Soros genom sin hedgefond Quantum framgångsrikt i att det brittiska pundet skulle sjunka. För svensk del var han en av de tyngsta aktörerna bakom den svenska kronans fall. Trots att dåvarande Riksbankschefen, Bengt Dennis, under några dagar höjde räntan till 500 procent och blev ”Ränterambo” med hela svenska folket kunde den svenska valutan inte stå emot trycket utan lämnades fri att flyta.

En annan viktig händelse som lämnat bestående avtryck i historien är kollapsen för Long Term Capital Management (LTCM), en amerikansk hedgefond som använde invecklade matematiska modeller för att ta företrädesvis arbitragepositioner på en rad olika marknader. LTCM hade två ekonomipristagare (Riksbankens pris till Alfred Nobels minne) bland sina anställda, Myron Scholes och Robert C. Merton, men fonden tvingades slå igen portarna 2000.

Även amerikanska Amaranths kollaps 2006 tilldrog sig en hel del uppmärksamhet, även om denna krasch fick betydligt mildare efterverkningar än LTCM:s konkurs. Efter dessa båda affärer har regleringarna och regelverken kring hedgefonder vuxit mycket kraftigt för att förhindra nya kriser och härdsmältor.

Under de senaste åren har den svenska hedgefondsmarknaden vuxit mycket kraftigt, både avseende utbud och förvaltat kapital. I dag finns ett nittiotal hedgefonder i Sverige, och bland dem kan man urskilja tre primära typer av kategorier: fondandelsfonder (”multi-strategy”), globala aktier samt europeiska aktier. Exempel på en fondandelsfond är Brummer Multi-Strategy (tidigare Helios), medan Aktieansvar Graal respektive Stella Nova är exempel på svenska respektive europeiska aktier.

Avgifterna för hedgefonder består i de flesta fall av två ben, dels en fast årlig avgift som kan variera mellan olika fonder men som vanligtvis ligger i intervallet 1–2 procent per år, dels prestationsbaserade avgifter – ofta på 20 procent av den avkastning som överstiger den riskfria räntan. I de flesta fall tillämpar fonderna en metod som innebär att om fonden tappar i värde tas ingen avgift ut förrän värdet återigen överstiger det tidigare värdet. I de flesta hedgefonder har förvaltarna själva satt in betydande delar av den egna personliga förmögenheten. Detta gör de för att hamna i samma båt som de privatpersoner som investerat i fonden, och förfarandet är ofta ett säljargument gentemot potentiella investerare.

Hedgefonder har en viktig roll att fylla i en väldiversifierad portfölj. I dessa sammanhang talar man ofta om begreppen alfa och beta. Alfa utgör ett mått som speglar den aktiva förvaltningen och som visar hur väl förvaltaren lyckas överträffa sitt jämförelseindex. Betakoefficienten beskriver hur beroende den förväntade avkastningen för en portfölj är av marknadens utveckling som helhet.

I en väldiversifierad portfölj existerar ingen alfarisk utan bara betarisken. Det är därför vanligt att man hör att hedgefondsförvaltarens främsta uppgift är att jaga alfa. Enligt modern portföljteori ska en investerare hela tiden eftersträva maximal avkastning per enhet risk vederbörande tar. Och det är också häri styrkan hos hedgefonder ligger. Eftersom de flesta hedgefonder ofta har en begränsad samvariation (korrelation) med de traditionella tillgångsslagen, aktier och obligationer, kan placeraren på ett enkelt sätt reducera den totala riskprofilen för portföljen genom att investera också i hedgefonder.

Till en början utgjordes de vanligaste kunderna hos hedgefonderna av förmögna privatpersoner och stiftelser, men på senare år har privatpersonernas andel av hedgefondssparandet ökat, delvis beroende på att kraven för minsta investering har minskat, delvis för att tillgängligheten och förståelsen för sparformen har ökat.

Börshandlade fonder
Börshandlade fonder (förkortas ofta ETF, som står för det engelska uttrycket ”exchange-traded funds”) är i dag en naturlig del av den ordinarie aktiemarknaden i de flesta länder. De mest populära ETF-instrumenten har, inte helt otippat, blivit de som reflekterar ett underliggande börsindex.

I mångt och mycket kan man likna en börshandlad fond vid en indexfond, med den skillnaden att man kan köpa och sälja sin ETF dagligen via aktiemarknaden om man så önskar. Och det är också i detta som fördelarna med att använda en börshandlad fond ligger. Till en förhållandevis låg kostnad (beroende på vilken fond man väljer) kan man enkelt få en diversifierad och genomlyst portfölj med alla de skattemässiga fördelar som en indexfond erbjuder. Som grädde på moset erbjuder en börshandlad fond samma möjligheter som en vanlig aktie, såsom exempelvis limiterade order och blankning.

De som handlar med ETF-instrument tillhör i allmänhet två kategorier av investerare. Den ena gruppen består av långsiktiga investerare, som på ett enkelt sätt önskar exponera
sig mot en specifik marknad eller index. Det finns två huvudsakliga alternativ till ETF-instrument för denna typ av investerare:

- Placeraren konstruerar en representativ portfölj av aktier för den aktuella marknaden på egen hand, vilket kan vara både tidsödande och kostsamt – särskilt om det är en sekundärmarknad där man inte är lika väl bevandrad med de underliggande aktierna men ändå vill ha en  exponering mot marknaden som helhet.

- Det andra alternativet för den enskilde investeraren är att handla de terminskontrakt som representerar den underliggande marknaden. Nackdelen med detta är, enligt våra erfarenheter, dels att många privatpersoner inte känner sig trygga med att handla terminskontrakt, dels att terminer inte alltid lämpar sig lika väl som traditionella värdepapper för den som är långsiktig i sina placeringar.

Den andra gruppen av investerare som i stor utsträckning använder börshandlade fonder är betydligt mer kortsiktiga till sin karaktär. De är ute efter att med hjälp av diverse strategier försöka hitta rätt i de kortsiktiga rörelser som marknaden bjuder på. Genom att handla en börshandlad fond undviker de både den bolagsspecifika och den branschspecifika risken och utsätter sig för endast den marknadsspecifika risken.

Handeln i dessa instrument bjuder på stor flexibilitet och relativt låga kostnader. Dessutom erbjuder ETF-instrumentet i allmänhet två av de viktigaste fördelar som korttidsplacerare alltid eftersöker: god likviditet och hög volatilitet.

Till en början baserades de flesta börshandlade fonder på breda och välkända aktieindex världen över. De två kanske mest kända fonderna var de som representerade det breda amerikanska S&P 500-index och teknikbörsen Nasdaqs kompositindex. Dessa båda instrument fick snabbt ett stort genomslag, och volymerna har ökat explosionsartat alltsedan starten. Instrumenten kallas i folkmun för ”the Cubes” (Nasdaq- ETF QQQQ) och ”the Spiders” (S&P 500-ETF SPY). Även fonden för Dow Jones industriindex, kallad ”diamonds” (DIA) har på senare år fått allt större popularitet.

Allteftersom de börshandlade fonderna vuxit i popularitet och betydelse har också antalet instrument och antalet marknader som finns representerade vuxit explosionsartat. Nu handlas inte bara index på detta sätt, utan det finns även fonder för dem som är intresserade av råvaror, valutor, obligationer och andra typer av underliggande tillgångar. Möjligheterna är till synes gränslösa, och en investerare kan på ett enkelt sätt skräddarsy sin egen portfölj helt enligt sin egen strategi och sina egna önskemål.

Indexfonder med inbyggd hävstång har blivit populära hos privata placerare världen över, inte minst i Sverige. Xact Bull och Xact Bear speglar index för de 30 största bolagen på Stockholmsbörsen med en hävstång. Om börsen går upp vill man äga Xact Bull, som då går upp runt 1,5 gånger utvecklingen för OMXS 30-index. Om börsen i stället går ned är Xact Bear det instrument man vill äga.

Om OMX-index tappar 1 procent ökar Xact Bear i värde med omkring 1,5 procent. Hävstången i instrumenten utgör både ett hot och en möjlighet. Det är viktigt att man förstår att ränta-på-ränta-effekten vid handel med hävstångsinstrument av denna typ kan medföra att avkastningen på längre sikt kan avvika kraftigt från underliggande index. Med andra ord innebär detta att om OMX-index går upp 10 procent på ett år kommer inte Xact Bull att gå upp 15 procent.

Faktorn 1,5 gånger kursutvecklingen beräknas nämligen på daglig basis, och ränta-på-ränta-effekten kan leda till ganska stora avvikelser från denna hävstång på längre sikt. För den långsiktige placeraren kan sålunda hävstångsfonder vara mindre väl lämpade alternativ.

En börshandlad fond kan vara ett gott alternativ till en aktiefond i portföljen. Det mest utbredda ETF-instrumentet är så kallade I-shares, som täcker in en mängd olika marknader och börser. Sådana I-shares kan utgöra ett bra alternativ för de privatplacerare som önskar exponera sig mot mer svåråtkomliga marknader, som exempelvis den malaysiska börsen eller den afrikanska marknaden.

Möjligheterna är många, och för varje dag som går utökas det redan breda utbudet till att omfatta allt fler exotiska marknader. Numera erbjuder exempelvis Ishares möjligheter att investera i fastighetsindex eller globala och regionala varianter på de flesta sektorindex. Förvaltningsavgiften är i allmänhet relativt låg men varierar mycket, beroende på vilket instrument man väljer.

En kär kusin till den börshandlade fonden är indexfonden. Denna typ av fond introducerades av John Bogle (grundare till Vanguard, ett amerikanskt kapitalförvaltningsföretag) 1995, och den revolutionerade fondmarknaden. Tanken hos Bogle var att skapa en passiv och enkel lågkostnadsfond som speglar index utan att den försökte påverka avkastningen aktivt.

Även om det är omöjligt för en indexfond att spegla ett underliggande index helt och hållet (på grund av ränta-på-ränta-effekten) kommer den mycket nära. Indexfonden är en utmärkt sparform, som lämpar sig väl för den som önskar exponering mot en viss marknad – eller för den som vill börja månadsspara på ett smidigt sätt.

Sammanfattning
De olika instrument och verktyg som ställs till investerarnas förfogande ökar för varje dag. Aldrig förr har investerarna haft mer att välja på än nu. Börshandlade fonder och hedgefonder utgör potentiella beståndsdelar i en portfölj för den som vill fördela tillgångarna optimalt.

Man ska dock i detta sammanhang skilja på diversifiering och tillgångsallokering. Diversifiering innebär att man äger exempelvis aktier ”på djupet”, det vill säga man äger flera aktier av varierande storlek och på olika marknader. Tillgångsallokering innebär att man ser över ”bredden” på sina investeringar. Med bredd avses hur tillgångarna är fördelade mellan tillgångsslag. Hur är portföljen balanserad avseende aktier, obligationer, räntepapper, råvaror, fonder, valutor, strukturerade produkter, hedgefonder med mera?

Vare sig du är sugen på att äga en korg av kinesiska aktier, spekulera i grismagar eller vill investera i fastigheter finns numera en lång rad olika instrument att tillgå som gör det möjligt. Hedgefondslegenden George Soros sade en gång att ”Pengar tjänar man genom att diskontera det uppenbara och spekulera i det oväntade”. Kanske kan det vara dags för just dig att spetsa portföljen med ett oväntat spekulativt inslag av just din favoritmarknad?

Sedan går vi vidare till hedgefonder och den stadigt växande marknaden för ETF:er. Därefter studerar vi världens största marknad, dvs. valutahandeln som pågår dygnet runt. Efter denna inblick tittar vi på försiktigare alternativ som räntebärande papper och strukturerade produkter. Vi avrundar med att förklara för- och nackdelarna med optioner och terminer och till sist sammanfattar vi det hela och visar hur man skapar en välkomponerad och lönsam investeringsportfölj.

En aktie är i många avseenden en abstrakt företeelse. Den går inte att ta på fysiskt utan är ett ägarbevis på vederbörandes del av aktiekapitalet i ett företag i form av en notering i aktieboken över företagets ägare och på ett kontoutdrag från banken eller mäklarfirman. Aktier är siffror på en dataskärm eller på tidningarnas och TV:s börssidor. Med råvaror är det precis tvärtom då de i högsta grad är fysiska företeelser.

Ett guldarmband återfinns runt handleden, motorer kräver olja, nybryggt kaffe kan dofta himmelskt och inmundigas gärna i kombination med bullar bakade av vete. Människor har i alla tider varit på jakt efter råvaror och ofta har innehavet av dem varit ett bevis på rikedom och välstånd.

Conquistadorerna letade redan på 1500-talet efter Eldorado, den mytomspunna staden av guld i Sydamerika och guldfeber har allt sedan dess fått människor att bete sig på de mest vanvettiga vis. I modern tid kan vi studera bröderna Hunt som försökte ta kontroll över silvermarknaden och som under några år i slutet av sjuttiotalet köpte upp hälften av världens silver, drev upp priset med tusentals procent för att sedan förlora allt och gå från att vara bland världens rikaste till fullkomlig ruin.

De senaste årtionden har vi kunnat bevittna storskaliga internationella väpnade konflikter i kampen över världens sinande oljetillgångar och de våldsamma prissvängningar på olja som blivit följden. Det senaste decenniet har vi fått bevittna hur priserna för de allra flesta råvaror – efter över tjugo års dvala – fullkomligt exploderade uppåt i en sällan skådad hysteri för att sedan brutalt kraschlanda.

Råvaror är utomordentligt lätta att förstå som begrepp, men det är tydligt att de flesta placerare fortfarande betraktar råvaruplaceringar med en viss skräckblandad inställning där man attraheras av förtjänstmöjligheterna med räds, vad man upplever som, de tvära och häftiga kasten. Många svenskar är rutinerade aktieplacerare och borde definitivt vara vana vid risk och betydande kursfluktuationer efter de sista tio årens upp- och nedgångar på börserna.

Aktieplaceringar är dock något som blivit ett vardagligt inslag, medan inställningen till råvaror är präglad av dess dramatiska historia, bristande kunskap och att det under lång tid varit svårt och otillgängligt för privatpersoner att agera på denna marknad.

I denna artikel ska vi därför vi därför försöka beskriva de mest handlade råvarorna, vad som ligger bakom svängningarna på råvarumarknaderna och hur man går tillväga när man vill placera i råvaror. Ämnet är så omfattande att det inte är möjligt att beskriva det uttömmande i en artikel, men vi hoppas att den ska ge dig ökad kunskap, vägledning, inspiration och förhoppningsvis framgång i dina råvaruplaceringar.

Lite förenklat kan man dela in råvaror i fem olika grupper, dvs. mjuka råvaror (softs), basmetaller, ädelmetaller, olja och övrigt.

Mjuka råvaror

En definition på mjuka råvaror är att de odlas, till skillnad från hårda som utvinns. Spannmål som vete och havre är t.ex. mjuka råvaror, liksom bland annat majs, ris, kaffe, socker, sojabönor och apelsinjuice. Mjuka råvaror är väderberoende, vilket gör att prisutvecklingen kan vara svår att förutse. Torka, kraftigt regn eller några oväntade frostnätter kan snabbt förändra marknadsläget för till exempel kaffe.

Produktionen av etanol som bilbränsle är en annan faktor som påverkar efterfrågan, vilket fått priset på majs att periodvis stiga kraftigt. Än så länge går dock inte, totalt sett, så mycket av spannmålsproduktionen till att producera bioenergi. I USA rör sig etanolframställning om runt 20 procent av majsskördarna och i Europa om endast några procent. Majs används också i stor utsträckning till foder för djuruppfödning. När välståndet i världen ökar, och miljoner människor tar sig ur fattigdom, ökar efterfrågan på kött, och då påverkas även priset på majs. Till skillnad från hårda råvaror kan utbudet av mjuka råvaror dock ganska snabbt anpassas till förändrad efterfrågan.

Basmetaller

Aluminium, bly, koppar, nickel,tenn och zink är basmetaller, eller industrimetaller, eftersom deras prisutveckling intimt hänger ihop med konjunkturcykeln. Huvudanvändningen för till exempel koppar är elkablar, men metallen används även till vattenledningsrör. Ett nybyggt hus innehåller omkring 200 kilogram koppar. Man kan inte påstå att priset på basmetaller är lätt att förutse, men det är något mer lättprognostiserat än för mjuka råvaror, eftersom man inte behöver ta hänsyn till vädereffekter och utbudet inte kan minska eller öka lika snabbt som för de mjuka råvarorna. Att få en ny gruva produktionsfärdig kan ta flera år i anspråk.

Ädelmetaller

En metall som historiskt nästan alltid brukar gå bra när börserna och ekonomin är svaga är guld, som inte bara ses som råvara utan också som betalningsmedel. De senaste månaderna har dock guldet samvarierat med börsens utveckling. En vanlig tendens hos investerare är att de i osäkra tider köper guld i stället för att ha pengarna på banken, och guldpriset stiger ofta när investerarna söker sig bort från aktier. När ekonomin drabbas av hyperinflation, extrema skatter eller sammanbrott av banksystemet brukar guld ensamt vara värdebeständigt, vilket visades när alla tillgångsslag föll kraftigt hösten 2008 – utom guld, som rusade uppåt. Till gruppen ädelmetaller brukar även räknas silver, platina och palladium, men de har, till skillnad från guld, även en industriell användning.

Olja

Råolja är en världens absolut viktigaste råvaror och förtjänar en egen grupp. Till denna grupp brukar även räknas naturgas, även om prisutvecklingen inte behöver vara korrelerad med oljan. Flera olika kvaliteter av råolja handlas, men de två vanligaste är Brentolja (Europa) och WTI-olja (USA). Oljepriset påverkas av många olika faktorer, från OPEC-kartellen, som försöker styra utbud och efterfrågan, till politiska konflikter, prognoser om fysisk tillgång (till exempel frågan om och när oljan tar slut) och inte minst av konjunkturutvecklingen.

Vid toppnoteringen i maj 2008 ansågs det som en självklarhet att priset inom kort skulle stiga över 200 USA-dollar per fat (ett fat = 158,97 liter), men mindre än ett år senare var rädslan stor för att priset skulle handlas under 30 dollar!

Övriga

Inom gruppen övriga finns ett ganska stort antal råvaror som inte riktigt låter sig klassificeras i en huvudgrupp. Här finns till exempel sällsynta metaller som uran samt skogs- och djurprodukter som timmer och griskött.

Många råvaror nådde sina historiska toppnivåer i slutet av 1970- och början av 1980-talet, och sedan rörde sig priserna i stort sett sidledes i mer än 20 års tid. Samtidigt upplevde aktiemarknaderna två av sina mest gyllene decennier i modern tid. Denna tendens förbyttes dock i sin motsats runt 2000. Vad hade då förändrats? Konkret uttryckt handlar det om en tydlig obalans mellan utbud och efterfrågan.

Under den långa tid då råvarupriserna var låga lät företagen bli att investera i till exempel oljeriggar och nya gruvor. När sedan efterfrågan vände uppåt gick det långsamt för företagen att öka produktionen. Det kan ta sju till tio år att utveckla ett nytt oljefält och minst fem år att starta en ny koppargruva. Med ett allt större behov av råvaror från tillväxtekonomierna, med Kina och Indien i spetsen och med ivrigt eldunderstöd från en stor mängd riskvilligt kapital, blev en av historiens största råvaruuppgångar ett faktum.

Från att ha stigit på bred front till rekordhöga nivåer förbyttes råvaruuppgången till sin motsats när finanskrisen 2008 slog till och tillväxten i världsekonomin tvärnitade. I princip alla råvaror, utom guld, föll dramatiskt i pris, och fallet blev både djupt och brutalt. Efter att ha fått uppleva den största uppgången på 100 år fick placerarna nu känna av den värsta nedgången på 100 år när råvarumarknaderna kollapsade.

När priserna på basmetaller under 2009 närmade sig produktionskostnaderna, samtidigt som konjunkturutsikterna blev mer positiva och stimulanspaketen från världens regeringar började ge effekt, började priserna, från mycket låga nivåer, stiga igen för att sedan återigen falla. Denna gång i spåret av skuldkrisen.

Historiskt varar en supercykel för råvaror i 15–20 år. De 250 senaste åren har världen upplevt fem råvarusupercykler. Den första var den europeiska industrialiseringen i slutet av 1700- och början av 1800-talet. Den andra var den amerikanska industrialiseringen i mitten av 1800-talet. Den tredje och fjärde var perioderna efter första respektive andra världskriget. Den senaste kom i samband med oljekrisen på 1970- och 1980-talen.

Hur handlar man råvaror?

Tidigare har det varit svårt för privatpersoner utan stort kapital att handla i råvaror, eftersom de varit hänvisade till att handla genom optioner och terminer – eller kontant för de placerare som vill ha omedelbar leverans. Många optioner och terminer på råvaror är baserade på stora underliggande kvantiteter, vilket gör att det krävs en stor kapitalinsats. Prisrörelserna kan bli betydande, beroende på hävstångseffekter, och prissättningen av framför allt optioner kan vara svår att förstå, varför dessa instrument huvudsakligen varit riktade mot professionella aktörer.

Uppgången på råvarumarknaderna de senaste åren har dock skapat ett så stort sug från privata placerare att marknaden de senaste åren i stället nästan blivit översvämmad av nya, lätthandlade instrument. Ett vanligt sätt att handla råvaror tidigare var genom råvarufonder, som placerar i aktier som i varierande grad är kopplade till utvecklingen på råvarumarknaderna.

I dessa fonders portföljer finns ofta ett urval av världens största gruvbolag, såsom australiensiska BHP Billiton, multinationella Rio Tinto och det amerikanska oljebolaget Exxon Mobil. Gemensamt för dessa bolag är att kursutvecklingen styrs av en rad företags- och branschspecifika händelser, och denna typ av fonder är därmed mindre intressanta för placerare som vill tillgodogöra sig uppgången i en eller flera råvarors priser.

Den populära aktieindexobligationerna har även tagit steget in på råvarumarknaden, och placerare erbjuds att genom råvaruobligationer placera i ”korgar” av till exempel basmetaller, ädelmetaller och jordbruksprodukter. Kapitalskyddet är naturligtvis en fördel, medan långa löptider och begränsad valfrihet är nackdelar. (Dessa strukturerade produkter berör vi längre fram i Investeringsskolan.)

Börshandlade fonder (ETF:er) vinner mark både i Sverige och utomlands. Fördelen är att de handlas som aktier, samtidigt som de följer utvecklingen för ett visst index. Globalt finns i dag drygt 2 000 ETF:er noterade på 40 börser runtom i världen, och det totala placerade kapitalet i fonderna uppgår till runt 5 biljoner kronor.

I Sverige har de börshandlade fonderna för OMX30 blivit populära, eftersom man med dem enkelt och med hävstång kan spekulera i upp- eller nedgångar på Stockholmsbörsen.

Placeringar i certifikat med råvaror som underliggande tillgångar blir också allt populärare, och det finns ett flertal leverantörer på marknaden. Handelsbanken som var en av de första som gjorde en storsatsning på råvaruhandel, erbjuder börshandlade certifikat som betecknas av underliggande råvaruslag samt tillägget Bull (spekulation i uppgång) respektive Bear (spekulation i nedgång), till exempel Bull Olja. Råvaror kan även handlas med andra aktörer,  ex. CitiFirst som erbjuder certifikat med guld och silver som underliggande tillgångar.

CFD-kontrakt är ett instrument med en betydande hävstångseffekt på 10–30 gånger värdeförändringen på den underliggande varan. Man kan sålunda få en mycket god avkastning i förhållande till satsat kapital, men man riskerar samtidigt att snabbt förlora lika mycket. Dessutom måste man vara beredd på att förlora mer än det man investerat. Det är enklare att handla råvaror med CFD-kontrakt än med terminer och optioner, men risken är klart högre än vid handel med certifikat.

Ett CFD-kontrakt är ett kontrakt mellan en säljare och en köpare, och om den underliggande varan stiger i pris betalar säljaren mellanskillnaden till köparen och tvärtom. Hävstångseffekten kommer av att man köper en mängd av råvaran men lånefinansierar en stor del av kapitalet. Curtage tillkommer vid handel med CFD-kontrakt, som kan handlas genom bland andra IG Markets, CMC Markets, och Saxo Bank. Läs mer om CFDs på CFD-handel.se

Sammanfattning

En mycket rutinerad råvaruhandlare brukade alltid inleda sina föredrag med att fråga om det är någon som vill skapa en liten förmögenhet. När publiken spärrade upp ögonen gjorde han en konstpaus och sa sedan: ”Börja då med en stor förmögenhet och spekulera sedan i råvaror.” Självklart kan det vara intressant att placera i tillgångar som svänger kraftigt och dessutom använda sig av finansiella instrument som har en större eller mindre hävstång, men det är utomordentligt viktigt att vara medveten om att risk i högsta grad är ett tvegeggat begrepp och att det är mer obehagligt att förlora pengar än vad det är lustfyllt att tjäna dem.

Se därför till att göra din hemläxa ordentligt innan du börjar med råvaruplaceringar. Läs på noga om de råvaror du tänker placera i, studera deras beteendemönster ingående och var medveten om att de olika grupperna av råvaror kan röra sig åt helt motsatt håll. Testa med småaffärer, var beredd att förlora och utvärdera resultatet. Ta reda på alla kostnader för att handla, dvs. courtage, spreaden mellan köp- och säljkurs, eventuella förvaltningsavgifter samt vilken likviditet som det finns i instrumentet. Det är mycket vikigt att alltid snabbt kunna komma ur en förlustposition och att kunna realisera en uppnådd vinst. Valutasäkring kan i vissa lägen vara en bra strategi, men tänk på att den aldrig är gratis.

Se till att du verkligen förstår hur det instrument du placerar i är konstruerat, hur hävstången slår och hur den fungerar. En hävstång kan fungera annorlunda på kort sikt än vid lång sikt då avkastningen beräknas dagligen. Om du placerar i CFD:er ska du definitivt bevaka kursrörelserna på daglig basis då även en liten prisrörelse kan förändra värdet på placeringen dramatiskt.

Råvaror är ett tillgångsslag som det definitivt är värt att studera närmare både för den mer spekulative som vill nyttja de snabba svängningarna och för den mer försiktige som vill ha ett komplement till sin aktieportfölj.