• 1. Lär dig rollerna på finansmarknaden
• 2. Handlarrollen
• 3. Mäklarrollen
• 4. Förvaltarrollen
• 5. Analytikerrollen
• 6. Corporate finance-rollen

”Corpen” gräver fram kapital för storaffärer

I den sista artikeln om olika yrkesroller på den finansiella marknaden är turen kommen till ”corporate finance”, företagsfinansiering eller företagsaffärer på svenska. Detta område är det mest komplicerade att beskriva, med flera olika arbetsområden hos flera möjliga arbetsgivare. För att få en känsla för yrkesrollen är det viktigt att man förstår vad det handlar om och vilka finansiella tjänster som vanligtvis avses. Vi ska utförligt beskriva detta och också göra en utvikning om riskkapitalbolag som ofta samarbetar med bankernas enheter för företagsfinansiering.

Därefter studerar vi hur arbetsuppgifterna/yrkesrollen kan se ut och tittar då på investmentbankerna i London. Många svenska civilekonomer drömmer om att jobba där, trots att det är minst 40 internationella sökande till varje plats, arbetspass på 80–100 timmar i veckan och oftast tre ”hundår” innan det hårda arbetet sätter lite tydligare spår i lönekuvertet.

”Corporate finance” (”corpen” på finansslang) utgör den del av finansmarknaden som behandlar de finansiella beslut som ett företag kontinuerligt ställs inför. Det övergripande målet är att maximera företagets värde, samtidigt som man minskar och kontrollerar dess finansiella risk. Detta ger oss en bred överblick över begreppet ”corporate finance”, men det är viktigt att poängtera att begreppet betyder olika saker i olika länder.

I Sverige har många anammat den brittiska nomenklaturen, det vill säga när vi pratar om ”corporate finance” menar vi oftast bara den del som är förknippad med arbetet på en investmentbank. Det finns få renodlade svenska investmentbanker, ett exempel är Carnegie, och de är små i ett internationellt sammanhang. För att hitta de finansiella giganterna, som Goldman Sachs, JP Morgan Chase, Morgan Stanley och Merrill Lynch, får man framför allt söka sig till London och New York. De här namnen dyker dock ofta upp också i Sverige och då i samband med stora företagsaffärer, som till exempel den planerade försäljningen av de statliga svenska bolagen.

Det är dock inte så att man behöver bosätta sig i London för att arbeta med ”corporate finance”, utan samtliga svenska storbanker, alla större värdepappersbolag och revisionsbyråer samt ett antal stora advokatbyråer erbjuder finansiella tjänster inom detta område. Det finns emellertid stora variationer i tjänsteutbudet och dessutom ett antal små aktörer som har specialiserat sig på någon nisch inom detta område, till exempel företagsöverlåtelser. Ett komplett tjänsteutbud inom området skulle kortfattat kunna beskrivas enligt nedan:

Inom M&A (”Mergers and Acquisitions”, fusioner och förvärv) sorterar företagsförvärv, företagsförsäljningar, fusioner, olika former av utköp från börsen, såsom högt belånade företagsuppköp och köp gjorda av företagsledningen, samt avknoppningar och företagsrekonstruktioner. I M&A ingår en mängd olika tjänster, som finansiell rådgivning, projektledning, företagsgranskning, analys och värdering, framtagande av prospekt, kontakt med och analys av potentiella köpare/säljare, stöd till ledning och ägare samt marknadsföring.

Detta område och det nedanstående (kapitalanskaffning och börsintroduktioner) är de verksamheter som de flesta tänker på när de hör talas om begreppet ”corporate finance”. Stora företagsköp på åtskilliga miljarder, där det inte är ovanligt med maktstrider, väcker onekligen intresse och drar till sig stor massmedial uppmärksamhet. De riskkapitalbolag som genomför själva affärerna anlitar ofta en investmentbank som finansiell råd-givare i samband med köp och försäljning av företagen.

I Sverige är riskkapitalbolag en naturlig del av den finansiella marknaden. Ingen aktiesparare kan ha undgått att höra talas om Christer Gardells framfart på den svenska aktiemarknaden via riskkapitalbolaget Cevian Capital. Gardell är dock mer inriktad på att köpa stora aktieposter än hela bolag.

Investordominerade EQT samt Industrikapital och Nordic Capital har en mer traditionell inriktning. EQT, till exempel, köpte tillsammans med Investor ut Gambro från börsen för 38 miljarder kronor och börsintroducerade nyligen Duni.

”Corporate finance” är så närbesläktat med riskkapitalbolag att det finns skäl att beskriva Kohlbergs Kravis Roberts (KKR), en legend i branschen som fortfarande är den ledande aktören efter 30 år. KKR gjorde sin första affär redan 1977 och blev internationellt känt 1986, då bolaget köpte den mycket stora livsmedelskedjan Safeway genom att använda sig av en hög belåning. KKR betalade då 4,3 miljarder USA- dollar, satsade 130 miljoner dollar i egna pengar, sanerade Safeway och hade efter tio år tjänat runt 5 miljarder dollar på affären.

Som vi nämnde ovan är KKR i högsta grad fortfarande aktivt på marknaden, och tillsammans med fyra andra riskkapitalbolag (Apax Partners, Permira Advisors, Black-stone och Providence Equity Part-ners) köpte bolaget i slutet av 2005 ”Danmarks Telia”, det vill säga TDC, för 13 miljarder euro. Detta är det största företagsköpet i dansk historia, och de nya ägarna finansierade köpet genom bland annat lån på 10 miljarder euro. Kapitalanskaffning och börsintroduktioner är en annan välkänd verksamhet inom företagsfinansiering och innebär alla former av riskkapitalanskaffning. Det kan då handla om spridning av aktier till ett begränsat antal placerare, andra nyemissioner och börsintroduktioner av såväl stora bolag som Telia till småbolag på First North-listan.

Precis som inom M&A ingår ett antal olika tjänster, varav flerapåminner om varandra. Att till allmänheten sälja ett bolag på börsen eller att sälja det till en enskild köpare som ett större industriföretag har naturligtvis flera likheter. De tjänster som krävs för en börsintroduktion är fi nansiell rådgivning, projektledning, företagsgranskning, analys och värdering, framtagande av prospekt, marknadsföring, emissionsteknik, efter-
marknadsvård genom analys av det noterade bolaget och skapande av likviditet i aktien. Det finns ytterligare tre verksamheter som brukar inordnas i begreppet ”corporate finance”. De är inte lika kända som de två ovanstående men utgör likväl viktiga finansiellatjänster:

Den första kallas för strukturerad finansiering, och med det menas kvalificerad rådgivning med fokus på strukturering och genomförande av invecklade finansieringstransaktioner. Arbetet i denna nisch innebär analys av befintlig finansiering, strukturering av finansiell upphandling, upphandling av finansiering, utformning av finansieringslösningar, skuldhantering och kapitaloptimering samt riskanalyser.

I tjänsten kapitalmarknadstransaktioner ingår rådgivning och genomförande av alla former av aktiemarknadstransaktioner, till exempel placeringar av stora aktieposter, genomförande av återköpsprogram och program för avgiftsfri aktiehandel. Ett utmärkt exempel på en kapitalmarknads- transaktion var när staten i fjol sålde en stor post i Telia Sonera direkt på börsen.

Belöningsprogram är vanliga bland företag för att de ska kunna locka och behålla kvalificerad personal. Programmen kan vara riktade till företagsledningen, andra nyckelpersoner eller samtliga anställda och baseras vanligen på aktier, konvertibler, tecknings- eller köpoptioner. För att kunna genomföra ett belöningsprogram behövs bland annat analys av skattemässiga och redovisningsmässiga aspekter, värdering av företaget och det aktuella finansiella instrumentet samt framtagande av nödvändiga regler och juridisk dokumentation.

Ovanstående uppräkning av alla finansiella tjänster som ingår inom ”corporate fi nance” visar med önskvärd tydlighet både bredden och djupet inom denna verksamhet. Den som påbörjar en karriär inom detta område börjar vanligen som analytiker (”analyst”). Därefter kan han/hon gå vidare till att bli projektledare (”associate”) för att sedan klättra vidare på karriärstegen som vice VD (”vice president”) och till sist bli VD (”managing director”) eller delägare.

De två förstnämnda titlarnas engelska varianter används även i Sverige, medan de två sistnämnda är relaterade mer till internationella investmentbanker. Låt oss se vad arbetet som analytiker och projektledare kan innebära i Sverige för att därefter studera den mycket konkurrensbenägna tillvaron på en
investmentbank i London.

En tjänst som analytiker är eftertraktad, och för att komma i fråga för en sådan är man sannolikt nyutexaminerad civilekonom med inriktning mot finansiering, redovisning eller finansiell ekonomi, alternativt civilingenjör med inriktning mot industriell ekonomi. Goda studieresultat, flytande i både tal och skrift på svenska och engelska, ett genuint intresse för den finansiella marknaden, mycket god analytisk förmåga och hög arbetskapacitet ses som en självklarhet. Dessutom brukar potentiella arbetsgivare betona stresstålighet, professionalism och förmåga att bygga relationer. Även om analytikersteget bara är det första i karriären är det ett kvalificerat arbete. Arbetet sker i gruppform och är ofta mångfacetterat, med företag i olika branscher och olika rådgivningstjänster.

Arbetsuppgifter kan vara fakta insamling, finansiell analys, företagsvärdering och prospektarbete. Ofta blir man snabbt delaktig i hela eller delar av transaktionsprocessen i en affär, det vill säga från förberedelse till genomförande.

Nästa steg i karriären är projektledare. Grundkraven är naturligtvis desamma som för en analytiker, men projektledaren har hunnit bli lite mer erfaren och jobbat åtminstone i två år inom området. Projektledaren förväntas ta ett stort ansvar och bör ha erfarenhet från projektarbete. En vanlig roll för projektledaren är att fungera som en länk mellan de nya och de mer erfarna medarbetarna.

”Corporate finance”-avdelningarna brukar vara viktiga för intjäningen och står vanligtvis för en betydande del av intäkterna för ett svensk värdepappersbolag. Konjunkturkänsligheten är dock stor. Markant många fler affärer och börsintroduktioner sker i ett positivt börsklimat än när motsatsen råder. Tvivelsutan kan dock erfarna medarbetare på en framgångsrik ”corpavdelning” tjäna mycket bra enligt svenska normer.

De absoluta toppnamnen i Sverige, som vissa av cheferna för storbankernas avdelningar för företagsaffärer, kan med lön och bonus hamna på 5–10 miljoner kronor i inkomst under ett bra år. Sverige är dock ändå bara en perifer marknad jämfört med den brittiska i främst London. Konkurrensen, kraven och villkoren är alla betydligt högre i en internationell investmentbank än i någon av de svenska storbankerna.

Ett arbete hos en internationell investmentbank i London är mycket eftertraktat, och det är inte ovanligt att en bank får närmare 10 000 ansökningar per år medan de bara är intresserade av att anställa färre än 5 procent av de sökande. Vanligtvis har den som söker ett sådant jobb en ekonomisk examen med mycket bra betyg i bagaget, men i England är det lite annorlunda än i Sverige – och det är inte nödvändigt att man har läst just ekonomi. Däremot är det viktigt vilket universitet den sökande har läst vid och att studieresultaten är utmärkta. Den traditionella sökanden är en ung, vit man, men både antalet kvinnor och kandidater från Asiens bästa universitet ökar. Intervjuprocessen är ofta hård och sker i flera steg, med ett antal krävande intervjuer där det inte alls är ovanligt med en pressad atmosfär och rena kunskapsfrågor för att se om kandidaten håller måttet.

Den vanligaste vägen för en sökande in på en investmentbank är som ovan, det vill säga bra betyg från ett bra universitet, att han eller hon klarar sig igenom antagningsprocessen och får börja på ett analytikerprogram som varar i 2–3 år innan vederbörande kan avancera till projektledare. En annan väg in till yrket är också en bra examen i grunden, men sökanden har arbetat med ekonomi i ett par år, tar en magisterexamen under två års tid och sedan börjar direkt som projektledare.

Ett vanligt råd för dem som börjar på en investmentbank i London är att de ska ha goda vänner innan de börjar, för de får svårt att träffa nya. Det kan låta som en skröna, men arbetsveckor på 80–100 timmar med mycket restid, åtminstone under de första åren, är normalt i branschen. Ingångslönerna är attraktiva och ökar snabbt för den som håller måttet. Den bonusrelaterade delen av lönen är viktig. Efterhand kan bonusarna komma att utgöra så mycket som 80 procent av inkomsten, och den som lyckas nå en position som ”senior vice president” eller ”managing director” kan tvivelsutan tjäna mycket bra med pengar. Tro dock inte att det är lättförtjänta pengar, utan det krävs blod, svett och ibland också tårar för att förtjäna dem.

• 1.Lär dig rollerna på finansmarknaden
• 2. Handlarrollen
• 3. Mäklarrollen
• 4. Förvaltarrollen
• 5. Analytikerrollen
• 6. Corporate finance-rollen

Analytikern balanserar mellan olika intressen

I artikelserien om olika yrkesroller på den finansiella marknaden har turen nu kommit till analytikern. Han eller hon har en viktig och central funktion på aktiemarknaden. Analytikern förväntas ha en god inblick i de noterade företag den bevakar och ska kunna lämna en tydlig rekommendation för om kunderna ska köpa, sälja eller behålla en viss aktie. Av dem som hör begreppet analytiker tänker de flesta troligen på en finansanalytiker enligt ovanstående beskrivning.

Men det finns flera andra yrkesroller för en analytiker, såsom teknisk analytiker, riskanalytiker och kvantitativ/statistisk analytiker. Alla dessa yrken är både kvalificerade och viktiga, men i denna artikel väljer vi att framför allt belysa finansanalytikerns yrkesroll, eftersom den ofta innebär en balansgång såväl som utsatthet. Vi beskriver hur yrket uppkom och några förgrundsgestalter, vad en finansanalytiker gör, balansgången mellan arbetsgivarens och kundens bästa, den utsatta position som arbetet många gånger kan innebära och flockbeteendet som ofta präglar branschen.

Uppkomst och förgrundsgestalter

Vi börjar med att kortfattat beskriva Benjamin Graham, den person som undervisade den sedermera berömde Warren Buffett i ekonomi på Columbiauniversitetet i USA och som anses som en av de allra viktigaste förgrundsgestalterna inom finansanalysen. Det är mer än 50 år sedan Graham (1894–1976) var aktiv på marknaden, men Buffett refererar fortfarande till hans arbete. De böcker Graham skrev, ”Security Analysis” (1934) och ”The Intelligent Investor” (1949) säljs fortfarande i nya upplagor.

Grahams sätt att analysera aktier kom att präglas av hans uppväxt. Pappans tidiga död och medföljande ekonomiska svårigheter, tillsammans med att familjen förlorade allt sitt sparkapital i börsnedgången 1907 och hans egen turbulenta start på finansmarknaden, skapade ett stort motstånd till risk. Det investmentbolag Benjamin Graham byggde upp redan vid 30 års ålder hamnade i stora svårigheter i samband med börskraschen 1929, och företaget lyckades överleva tack vare lån från vänner och stora personliga uppoffringar. En grundpelare i Grahams synsätt blev därefter att det är viktigare att bevara kapitalet än att tjäna pengar. I ”Security Analysis” introducerade han begreppet underliggande värde, och att analysera fram bolag där man kan köpa aktier till ett pris som tydligt understiger detta värde är själva kärnan i begreppet värdeinvestering, som ofta tillskrivs Benjamin Graham.

Som vi beskriver ovan har yrket funnits i USA ända sedan tidigt 1900-tal, men i Sverige blev det etablerat först i början av 1980-talet då den stora börsuppgången – efter 1970-talets dystra börsår – tog sin början. Fondkommissionärsfirman Alfred Berg lade då grunden för fundamental aktieanalys i Sverige med främst aktielegenden László Szombatfalvy som arkitekt och Patrik Brummer som adept, och med sin starka analys i ryggen var Alfred Berg under större delen av 1990-talet ett av de klart ledande mäklarhusen i Norden.

Szombatfalvy kom till Sverige från Ungern i samband med revolten 1956 och började sin karriär med att skriva analyser för Affärsvärlden för att därefter bli ansvarig för portföljförvaltningen hos börsnoterade Almedahls. Den så kallade Alfred Berg-modellen, som Szombatfalvy utvecklade, utgår ifrån ett kassaflödestänkande baserat på utdelningskapacitet. Modellen påminner mycket om den kända McKinsey-modellen, som senare blivit något av en internationell standard.

László Szombatfalvys förmåga att göra aktieanalyser visas tydligt av att han lyckats bygga upp en betydande egen förmögenhet genom att bland annat dra sig ur börsen före IT-kraschen och därefter placera i fastighetsbolag. Både Benjamin Grahams och László Szombatfalvys analysmetoder är i högsta grad fortfarande aktuella på marknaden.

”Framtidens bästa profet är dåtiden.”
Lord Byron

Vad gör en finansanalytiker?

En finansanalytiker är oftast civilekonom, och arbetsplatsen är vanligtvis bank, fondbolag, värdepappersbolag eller kapitalförvaltningsföretag. Försäkringsbolag, investmentbolag eller riskkapitalbolag är också typiska arbetsgivare, tillsammans med den finansiella fackpressen. Innan vi går vidare måste vi dock göra en tydlig distinktion av rollen som finansanalytiker. Många finansanalytiker jobbar med företagsfinansiering (”corporate finance”), det vill säga med börsintroduktioner, emissioner, företags-överlåtelser och riskkapital, alltså vanligtvis med onoterade företag. Denna yrkesroll beskriver vi i en senare artikel, men i den här artikeln belyser vi de finansanalytiker som analyserar de noterade bolagen.

Under 1980-talet var mäklar-kåren i fokus. Att börja som analytiker under denna period var ofta ett sätt för unga ekonomer att få in en fot i branschen, men målet för dem var att bli börsmäklare och försöka uppnå stjärnstatus – som till exempel Mats Qviberg i Carnegie. En analytiker på den tiden var ofta generalist, bevakade flera bolag utan hänsyn till branschtillhörighet och utgjorde ett stöd till mäklarna.

Den expanderande aktiemarknaden har under 1990-talet dock tydligt förstärkt och renodlat analytikerns roll. De flesta analytiker är nu specialister på en specifik bransch, till exempel fastigheter eller läkemedel, samtidigt som direktkontakter med firmans kunder är ett väsentligt inslag i arbetsdagen. Dessutom har globaliseringen de senaste åren medfört en stor förändring: Det räcker inte längre med bevakning av bolagets nordiska konkurrenter, utan analytikerna måste också känna till de internationella motspelarna. En analytiker som bevakar fyra till åtta bolag plus ett par internationella konkurrenter har ett stort antal delårsrapporter, kapitalmarknadsdagar och företagsbesök varje år att hålla reda på. Därtill kommer kanske över hundra kundmöten per år och att analytikern förväntas publicera ett antal genomarbetade analyser och rekommendationer.

Förut, innan Internet var så välutvecklat som det är nu, kunde analytikern tillföra information genom historisk beskrivning och analys, men i dagens informationssamhälle, med denna sorts fakta lätt tillgänglig, efterfrågar kunderna snarare begåvade analyser av framtida skeenden. Det gäller då för analytikern att vara skicklig på att prognostisera och beskriva vad som sannolikt kommer att hända.

Frågor som då kan bli aktuella är: Vilka prioriteringar har en ny VD, och hur kommer han eller hon att förändra bolagets inriktning? Vilka nya marknader kommer bolaget att expandera på, och hur påverkar detta försäljningen och vinstmarginalerna? Vilken inverkan får en möjlig större investering på balansräkningen, och hur påverkas resultatet?

Börsens aktörer älskar en analytiker som sticker ut hakan och som kommer med genomtänkta och djärva åsikter. Tyvärr händer det dock sällan, för den stjärnstatus en analytiker kan uppnå står i skarp kontrast till den vånda, lägre rang och försämrade karriärmöjligheter som en alltför utmanande och felaktig slutsats kan medföra.

”Det bästa sättet att förutsäga framtiden är att uppfinna den.”
Allan Kay

Balansgång och utsatthet

Det välkända faktumet att alla kunder kan agera på en köprekommendation men att endast de som äger aktien kan reagera på en säljrekommendation gör att intressekonflikter ibland uppkommer mellan arbetsgivarens och kundens bästa. De allra flesta analytiker strävar självklart efter att göra ett kvalificerat arbete, men det är mänskligt att folk värnar om sina egna intressen. Ska man utfärda en negativ rekommendation för ett bolags aktie upplevs det som extra viktigt att man har väl underbyggda argument som stöd för sin sak. En negativ analys innebär alltid en risk för att relationen med ledningen för det analyserade bolaget försämras, och bonussystemen är dessutom ofta utformade så att de gynnar de analytiker som åstadkommer analyser som får kunderna att köpa aktier. Det är därför ingen större överraskning att det finns en vetenskapligt bevisad tendens till att analyser ofta är alltför optimistiska till sin karaktär.

Många investmentbanker har mycket höga krav på sina anställdas förmåga och lönsamhet, och analytikerna befinner sig ofta i tidspress – de har svårt att hinna ”gräva” så djupt i bolagen som de skulle vilja. I stället för att räkna, bygga modeller, träffa företag och skriva rapporter har den mycket tidskrävande rollen som säljare successivt blivit ett allt större inslag i analytikerns vardag – över hundra säljmöten per år är absolut ingen ovanlighet.

Arbetsgivaren vill dessutom gärna att analytikern ska följa så många bolag som möjligt utan att ge avkall på träffsäkerheten. Vederbörande förväntas heller inte lägga ned lika mycket tid på att analysera ett litet bolag som ett större – fastän kravet på korrekta slutsatser är detsamma. Kunder vill ofta att en analys ska vara färdig inom en viss tid, vilket kan göra det svårt för analytikern att arbeta igenom materialet så grundligt som den skulle vilja. I branschen finns klart skiftande åsikter om hur många bolag en analytiker kan följa och samtidigt göra ett bra arbete. Vi kan inte ge ett korrekt svar, men tio bolag är definitivt maximum.

Analytikern har en krävande arbetssituation, med ett stort antal intressen som ska balanseras mot varandra: arbetsgivarens, kundernas och företagsledningarnas önskemål; tidspress, produktivitet och träffsäkerhet samt inte minst balansen mellan sin egen professionalism, integritet och karriärmöjligheter. Med alla dessa krav kan man lätt förstå att det kan uppstå ett flockbeteende bland finansanalytiker.

Flockbeteende

Som i alla yrken är finansanalytiker måna om sina karriärer, och deras förmåga bedöms efter analysernas träffsäkerhet och hur de lyckas i jämförelse med övriga analytiker i branschen (referensgruppen) som följer samma bolag. Det analytikern presterar ligger till grund för hans eller hennes möjligheter till avancemang, lön och bonus. Om han/hon skriver en analys som väsentligt avviker ifrån referensgruppens analyser sticker analytikern definitivt ut hakan och utsätter sig för betydande risk – men har möjligheten att få stjärnstatus.

Väljer han/hon i stället att moderera sin rekommendation och lägga sig närmare mittfåran minskar självklart risken för att misslyckas. Finansanalytiker bedöms oftast inte efter hur rätt han/hon har jämfört med det analyserade företagets och aktiekursens faktiska utveckling utan hur de lyckas jämfört med konkurrenterna. Den som har fel men mer rätt än övriga skapar ändå en bra plattform för en framtida god karriär.

Inför varje delårsrapport ett större bolag publicerar presenteras en så kallad konsensusprognos, som bland annat visar analytikernas uppskattning av bolagets vinst, orderingång och marginal. Ett genomsnitt av de olika analytikernas siffror räknas fram och anges sedan som marknadens förväntningar på rapporten.

I Sverige genomförs varje år flera externa och interna rangordningar av finansanalytiker. Affärsvärldens rangordning anses som en av de viktigaste, eftersom den bygger på svar från flera av de tyngsta kapitalplacerarna i landet. För en analytiker är det betydelsefullt att hamna högt i en sådan rangordning, enär marknadsvärdet ökar vid en bra placering eftersom den firma som anses ha de bästa analytikerna lockar kunder och därmed affärer.

Det finns dock ett tydligt problem för en analytiker som vill nå en ansedd position: han eller hon måste våga avvika ifrån konsensusprognosen, vilket innebär en tydlig karriärmässig risk. I stället kan analytikern välja att lägga sig nära mittfåran, det vill säga konsensus, och slippa ta risken att misslyckas.

De erkända amerikanska forskarna inom finansiell psykologi, Daniel Kahneman och Amos Tversky, visar genom sin så kallade prospektteori att de obehagskänslor som följer med en förlust är betydligt starkare än de positiva känslor som följer med en vinst av motsvarande storlek.

Det är förståeligt att många analytiker tycker att det är pressande och krävande att sticka ut hakan och riskera att känna sig oduglig och kanske även bli ”idiotförklarad”. Därför är det inte konstigt att många väljer det säkra före det osäkra och hellre väljer att ha fel med massan än att stå ensam och ha fel. Att inte ligga för långt ifrån konsensus är därför ett lockande alternativ för de flesta analytiker, trots att de egentligen vill bli ansedda som en av de bästa.

Att vara analytiker är ett stimulerande men krävande yrke, som innebär en ständig balansgång mellan olika intressen och en utsatt position, eftersom analytikern är den person som förväntas ha både en djup kunskap om det företag han/hon analyserar och korrekt kunna prognostisera den framtida utvecklingen. Att bli ansedd som en av de bästa är möjligt bara om analytikern också är villig att ta risken att bli den ”sista utposten”, det vill säga den person som chefer, kunder och kollegor kan skylla på när utvecklingen inte blev den förväntade.

För en placerare är det väl värt att lyssna på de synpunkter och rekommendationer som analytiker har på olika bolag. Se bara till att du också har en egen uppfattning, och fatta dina egna beslut! Analytiker är inte mer än människor, de heller …

• 1. Lär dig rollerna på finansmarknaden
• 2. Handlarrollen
• 3. Mäklarrollen
• 4. Förvaltarrollen
• 5. Analytikerrollen
• 6. Corporate finance-rollen

Förvaltarrollen – Självständighet evig fråga för förvaltare

Vi börjar med att studera en vanlig arbetsplats för en förvaltare, det vill säga hos de stora bankerna och fondbolagen. Sedan blir det en inblick i diskretionär förvaltning; vi ser hur rollen förändras hos fristående aktörer och får kännedom om tillvaron för en hedgefondsförvaltare. Avslutningsvis beskriver vi vad vi anser är den viktigaste faktorn för att man ska kunna nå framgång med egna placeringar – alla som placerar pengar på börsen är ju förvaltare av sitt eget kapital.

”Det enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet är att börja med en stor.”
Thorvald Gahlin

Förvaltare i storbank

Bankägda fondbolag delar ofta in sina medarbetare i små grupper. Varje grupp brukar bestå av analytiker och fondförvaltare samt en ansvarig chef. Analytikerns uppgift är att bevaka bolag och försöka hitta undervärderade företag på den geografiska marknad och/eller i den bransch han eller hon bevakar.

Fondförvaltarna försöker sätta ihop en balanserad portfölj av aktier. Syftet är att hitta en blandning som ska kunna slå det jämförelseindex som gäller för fonden, samtidigt som risken för att avvika från index inte får bli för hög. Den absolut vanligaste formen av aktieförvaltning innebär att den fond förvaltaren ansvarar för ska gå något bättre än ett jämförelseindex, som till exempel Affärsvärldens generalindex för en Sverigefond, S&P 500-index för en USA-fond eller MSCI Europe för en Europafond.

Detta slags mål innebär att förvaltningen är relativavkastande. Det handlar alltså inte om att förvaltaren ska försöka tjäna pengar utan om att prestera bättre än det index fonden jämförs med. En fond som stiger med 10 procent när börsindex går upp med 15 procent har sålunda presterat ett dåligt resultat, medan en fond som faller med 14 procent medan index tappar 19 procent får icke utan beröm godkänt.

Detta sätt att förvalta kapital får en påtaglig inverkan på förvaltarens sätt att tänka och agera. Det handlar då framför allt om att fonden inte får hamna för långt efter sitt jämförelseindex, för då riskerar förvaltaren kritik från både kunder och chefer – och eventuella möjligheter till bonus försvinner. För att undvika denna risk är det vanligt att förvaltaren placerar större delen av kapitalet, ofta 80 procent eller mer, precis som index. Först därefter kommer utmaningen: hur han eller hon ska placera sina ”spel”, det vill säga vilka innehav som ska viktas som index och vilka som ska överviktas respektive underviktas. Frågan gäller till exempel om

Nordea Bank i en Sverigefond ska få samma vikt som index, Volvo och Electrolux få en storlek som överstiger indexvikterna med 2 procentenheter, medan Ericsson och H&M får motsvarande undervikter – och om förvaltaren helt vågar avstå ifrån att placera i ett indextungt bolag som han/hon tycker är klart övervärderat? Hur ska alla småbolag som ingår i indexet hanteras? Ska förvaltaren agera på det säkra, men omständliga, sättet och sprida ut kapitalet på ett stort antal småbolag, eller vågar den lita på sina analytikers rekommendationer, välja bort merparten av småbolagen och satsa på uppköpskandidater eller en möjlig kursraket?

Oavsett om förvaltarens uppdrag är att slå ett svenskt eller utländskt index är tillvägagångssättet ofta detsamma vid traditionell indexrelaterad aktieförvaltning. En vanlig och berättigad kritik är ofta att förvaltaren känner sig tvingad att placera i bolag den inte tror på för att inte riskera att gå sämre än index. En yrkesman har lätt för att bli kluven; vågar han/hon sticka ut huvudet, agera enligt sin övertygelse och förhoppningsvis lyckas prestera bättre än både index och konkurrenter? Eller är risken med en sådan strategi för stor – det är kanske bättre att man hamnar i mitten av fältet hellre än att riskera bli sämst i klassen.

Ovanstående problematik blev mycket tydlig vid börseuforin runt 2000, då vissa Internetbolag blev värda mer än stora etablerade verkstadsbolag och därmed fick en så stor vikt i index att flera förvaltare kände sig nödgade att köpa dem trots misstänksamhet mot värderingen. Ett annat välkänt exempel är Telia, vars aktie efter börsnoteringen 2000 genomled en flerårig nedgång men där den påtagligt stora vikten i index gjorde aktien till ett självklart innehav i de flesta Sverigefonder.

Även om indexorienterad förvaltning fortfarande dominerar utbudet har den ovan nämnda kritiken, flera fonders tendens att kontinuerligt halka efter index och förvaltarnas egen drivkraft skapat en tydlig förändring i branschen. Många fondförvaltare har fått större mandat än tidigare att placera efter sin egen uppfattning, men de stora förändringarna sker inte inom utan utanför bankernas domäner.

Diskretionär förvaltning

Ett annat stort, och växande, verksamhetsområde för förvaltare är diskretionär förvaltning. För en fondförvaltare är det kapital den ansvarar för ofta påtaglig anonymt. Oavsett om fonden har 1 000 eller 100 000 kunder ska en opersonlig summa pengar hanteras. Direkta kundkontakter är sällsynta och inget stort inslag under en arbetsdag. Diskretionär förvaltning är däremot personlig till sin karaktär. Kunden har ett större belopp att placera (ofta över 3 miljoner kronor), personlig kontakt med den ansvarige förvaltaren och en depå med en placeringsinstruktion som beskriver riktlinjerna för förvaltningen.

Det blir dock besvärligt och svåröverskådligt om varje kund ska förvaltas efter sina särskilda önskemål, och banken eller värdepappers-bolaget vill definitivt inte att värdeutvecklingen hos olika förvaltare på samma enhet ska avvika alltför mycket från varandra. Hur löser man då detta problem? Jo, genom att det finns en modellportfölj som begränsar förvaltarnas handlingsfrihet. Denna portfölj kan fungera som en rekommendation till förvaltarna, medan den i andra fall betraktas som ett strikt rättesnöre.

Förvaltningen blir därför sällan så personlig som den framstår, och för en ung civilekonom med några få års erfarenhet som arbetar med mindre kapitalstarka privatpersoner handlar arbetet ofta om att kartlägga kundernas finansiella situation och behov, att vara behjälplig med deras privatekonomi, att upprätthålla en bra kundrelation samt – med kanske några smärre avvikelser – att placera kundens kapital i enlighet med modellportföljen. Alltför självsäker framtoning och alltför många personliga åsikter om modellportföljens sammansättning brukar sällan vara karriärbefrämjande. I takt med ökad kunskap och erfarenhet är det dock vanligt att förvaltaren får större och mer komplicerade uppdrag än tidigare och ökad självständighet.

Vilken självständighet en diskretionär förvaltare ska ha är en evig fråga i stora organisationer. Inget värdepappersinstitut vill råka ut för stora svarta rubriker i tidningarna om att det blivit stämt av uppretade kunder för att en egensinnig förvaltare har satsat urskillningslöst på säljoptioner i Volvo. Samtidigt vill instituten ha professionella, engagerade och motiverade medarbetare som vågar ta ansvar och initiativ.

Åsikterna brukar pendla, från att förvaltaren ska vara en renodlad relationsperson som upprätthåller god kontakt med sina kunder, medan förvaltningen styrs centralt, till uppfattningen att förvaltaren ska vara så kompetent att vederbörande självständigt ska kunna hantera komplicerade uppdrag. Verkligheten ligger sannolikt någonstans mittemellan.

”Det säkraste sättet att fördubbla sina pengar är att man viker sedlarna dubbelt och stoppar dem i fickan.”
Frank McKinney Hubbard

Fristående förvaltare

De stora förändringarna i värdepappersförvaltning sker inte inom utan utanför bankernas domäner. Visserligen har flera stora aktörer gett vissa av sina förvaltare större mandat och självständighet, men många upplever sig ändå vara centralstyrda med bristande självständighet och har efter en karriär inom bank, fondkommission, försäkringsbolag eller liknande hoppat av för att få självbestämmande och kunna förvalta kapital efter eget huvud.

Den nästan självklara inriktningen bland de fristående förvaltarna är att de inte är ”indexförvaltare” utan att de konsekvent väljer bolag de tror på och inte köper aktier beroende på vikten i ett index. Flera av dessa förvaltare väljer att jämföra sig med index, men de litar på sin placeringsfilosofi och förmåga samt vågar agera självständigt för att försöka skapa en bra avkastning. Även om Henrik Didner och Adam Gerge kom från den akademiska världen i stället för från finansbranschen var de banbrytande när de hösten 1994 startade en svensk aktiefond med fokus på kvaliteten hos det enskilda företaget. Didner och Gerge placerar enligt sina bästa idéer, oberoende av bransch och börsvikter, och fonden, innan den växte sig alltför stor, utklassade under flera år sina konkurrenter.

Hedgefondsförvaltare

Om Didner & Gerge var banbrytande med sin placeringsfilosofi var Brummer & Partners revolutionerande när företaget lanserade Sveriges första hedgefond, ”Zenit”, 1996. Fonden fick en mycket bra utveckling, bland annat genom att förvaltarna genomförde framgångsrika blankningar av IT-bolag under börsnedgången 2000–2003.

Denna nedgång visade tydligt risken med traditionell index-orienterad förvaltning och skapade ett stort intresse för hedgefonder, i vilka förvaltarna fokuserar på absolut i stället för på relativ avkastning och oavsett marknadsläge försöker åstadkomma positiv avkastning. Strategierna i hedgefonder kan skilja sig mycket åt, men jämfört med traditionella aktiefonder har de möjlighet att tjäna pengar i både upp- och nedgång. De arbetar ofta med flera olika finansiella instrument på flera marknader samt lägger stor vikt vid riskhantering. Förvaltarna tillämpar ofta teknisk, kvantitativ och statistisk analys i stället för sedvanlig fundamental analys.

I en vanlig aktiefond har förvaltarna stor betydelse, men i en hedgefond är förvaltargruppens erfarenhet, egenskaper och affärsförmåga avgörande för att nå framgång. De kan inte luta sig mot index, krydda med över- eller undervikt i vissa papper och på så vis gå bättre än sitt jämförelseindex. För en hedge-fondsförvaltare finns inget index att följa, utan förvaltningen handlar i stället om förvaltarnas förmåga att vara rätt placerade för upp- eller nedgång, om kontinuerlig bevakning av positionerna samt affärsmässighet och riskmedvetenhet.

Förvaltare av eget kapital

”Den allra viktigaste lektionen från alla mina intervjuer med framgångsrika förvaltare är att det är absolut nödvändigt att man skapar en filosofi och metodik som helt och hållet överensstämmer med ens egen personlighet.”

Jack D. Schwager, författare till de klassiska böckerna i serien ”Market Wizards”.

I intervjuer med framgångsrika förvaltare framkommer tydligt att deras placeringsfilosofier och metoder varierar i stor utsträckning. Vissa är renodlade fundamentalister och fokuserar på värdeinvester-ingar, andra tillämpar enbart teknisk och kvantitativ analys, medan många anser att bäst resultat uppnås genom att kombinera olika metoder. För vissa förvaltare är två dagar en långsiktig investering, andra tycker att en tidshorisont understigande sex månader innebär synnerligen kortsiktiga placeringar. Trots förvaltarnas högst varierande strategier och placeringar på så skiftande marknader som aktier, räntor, råvaror och valutor har de en tydlig gemensam framgångsfaktor.

När en affärstidning föregående år rangordnade Sveriges bästa portföljförvaltare den senaste femårsperioden hamnade Mats Qviberg, småbolagsförvaltaren Peter Rönström i Lannebo Fonder (se sidan 64) och Göran Bronner i hedgefonden Tanglin på de tre första platserna.

Deras placeringsfilosofier är dock mycket olika. Qviberg är en aktiv och medial ägare, Rönström fokuserar på svenska småbolag, medan Bronner handlar likvida instrument på de internationella valuta-, ränte- och aktiemarknaderna och är skicklig på att undvika förluster. Trots att de agerar på så olika marknader, och att deras strategier har högst olika inriktning, förenas de av sina klara placeringsfilosofier, tydliga mål och sina självförtroenden.

Det bästa råd vi kan ge till dig som förvaltar ditt eget kapital är att du verkligen lägger ned allt det arbete, kraft, tid och möda det tar att utveckla en placeringsfilosofi och metodik som verkligen överensstämmer med din egen personlighet. Detta är den viktigaste faktorn för framgång. Du kan hämta inspiration och motivation från framgångsrika förvaltare, men är du inte utrustad med ett passionerat intresse för fundamental analys, besitter ett djupgående tålamod och trivs med uttalat långsiktiga placer-ingar lär du inte bli framgångsrik genom att försöka tillämpa Warren Buffetts filosofi.

På samma sätt lär du inte få god avkastning på ditt kapital genom dagshandel om du inte har ett brinnande intresse för teknisk analys, marknadens svängningar och verkligen vill tillbringa din dag framför börsskärmen. Oavsett vilken marknad du agerar på, om du förvaltar dina pengar kort- eller långsiktigt, tekniskt eller fundamentalt och föredrar att tjäna pengar på upp- eller nedgång måste du själv arbeta fram en egen personlig förvaltningsstrategi. Viljan att verkligen göra detta arbete skiljer de framgångsrika förvaltarna från de mindre lyckosamma.

I nästa artikel behandlar vi rollen som analytiker.

• 1. Lär dig rollerna på finansmarknaden
• 2. Handlarrollen
• 3. Mäklarrollen
• 4. Förvaltarrollen
• 5. Analytikerrollen
• 6. Corporate finance-rollen

Mäklarrollen – Hård konkurrens hot mot flärdfull

Vi fortsätter att titta närmare på de olika yrkesroller som finns på finansmarknaden. I detta nummer har turen kommit till mäklaryrket, kanske ett av de mest välkända yrkena inom branschen. Mäklaryrket är utan tvivel den roll på finansmarknaden som förändrats mest under senare år. Konkurrensen har hårdnat betydligt, och detta i sin tur har lett till att kraven på den enskilde mäklaren har ökat betydligt. Det glada 1980-talets flärdfulla mäklartillvaro har bytts mot 2000-talets marginalpress och Internetmäkleriets ohejdbara framfart. Mäklarbranschen är en bransch i förändring, där de stora vinnarna är de som bäst kan anpassa sig till de nya förutsättningarna.

Mäklarens funktion är att agera mellanhand på de finansiella marknaderna; han/hon köper eller säljer på uppdrag av sina kunder och tar ut en provision för detta i form av kurtage. Arbetsredskapen är, inte helt oväntat, en datorterminal med programvara som ger en ögonblicksbild av börsen och en telefon för att kommunicera ut sina budskap till kunderna.

En mäklares vardag är å ena sidan inrutad av diverse rutiner; å andra sidan ställer den stora krav på den enskilde individens flexibilitet och förmåga att hantera stress och oro. Det ingår i yrket att mäklaren är påläst och informerad om en rad olika frågor, såsom aktuella händelser i världen som kan komma att påverka marknaden, olika bolags framtidsutsikter och nyckeltal, det generella makroekonomiska läget i Sverige och världen samt tekniska frågor rörande exempelvis utdelningar, aktieuppdelningar, avknoppningar och dylikt.

För att bäst kunna tillgodogöra sig den mängd information som en mäklare förväntas ha finns en hel del hjälpmedel att tillgå. Mäklaren kan löpande kolla nyheter, läsa dagstidningar, veckopress, facktidskrifter, marknadsbrev och även ta del av djupgående analyser avseende specifika bolag som han/hon har ett särskilt intresse av. Men det finns en daglig återkommande rutin som hjälper mäklaren mer än alla dessa verktyg tillsammans – ett forum där mäklaren kan få ta del av all denna information i komprimerad och strukturerad form: det viktiga, dagliga, morgonmötet.

Morgonmötet utgör för många mäklare den primära källan för informationsinhämtning samt diskussioner och kommentarer om aktiemarknaden. Detta möte skiljer sig mellan olika arbetsplatser, men några inslag brukar vara obligatoriska. Låt oss titta närmare på hur ett morgonmöte kan se ut och vilka beståndsdelar det utgörs av.

Morgonmötet sker i ett konferensrum, där mäklarna slår sig ned kring konferensbordet med den obligatoriska kaffekoppen i hand. Konferensrummet är i regel utrustat med en rad finesser som förenklar presentationer och telefonkonferenser. I början av morgonmötet är det vanligt att en eller flera analytiker kör en ”dragning” på ett eller flera bolag som av någon anledning är aktuella. Exempelvis innebär rapportperioder att berörda analytiker presenterar förväntningarna på rapporter som kommer under dagen.

Analytikerna går också igenom hur väl rapporterna från föregående dag har infriat förväntningarna och redogör för eventuella upp- eller nedgraderingar av aktuella aktier. Ofta sker fokuseringen på hur väl rörelseresultaten infriats i förhållande till marknadsförväntningarna, men stor vikt läggs också vid hur väl framtidsutsikterna ser ut. Finns det, exempelvis, någon anledning att revidera de tidigare prognoserna om hur bolagen sannolikt kommer att gå de närmaste åren?

Presentationerna från analytikerna sker i vissa fall via regelrätta föredrag inne i konferensrummet. Men det vanligaste är att analytikerna närvarar via telefonkonferens, där mäklarna kan ställa frågor till dem via mikrofoner i bordet. Denna inledande föredragning om specifika bolag varierar tidsmässigt, beroende på hur dagordningen ser ut, och den kulminerar alltid i rapporttider.

Efter denna inledande bolagsspecifika föredragning avslutas telefonkonferensen med analytikerna, och morgonmötet övergår till övriga delar. Där är det vanligt att olika mäklare har ett ansvarsområde som de ska presentera för övriga deltagare i morgonmötet. Det är vanligt att någon mäklare berättar om hur den viktiga amerikanska aktiemarknaden har stängt under föregående kväll, vilka viktiga nyheter som kommit från andra sidan Atlanten samt hur de svenska aktierna stängde i USA, omräknat i kronor.

Denna information kan ge en viss fingervisning om vad mäklarna har att vänta sig av dagens marknad. Efter USA-föredragningen kan det eventuellt komma en kortare presentation om hur de europeiska marknaderna har utvecklat sig före-gående dag. Fokus ligger då framför allt på om det kommit viktiga nyheter eller ny information av något slag om de främsta konkurrenterna till de största svenska bolagen. Om så skett analyseras hur detta påverkar de svenska bolag som verkar inom samma bransch.

Efter detta inlägg är det vanligt att någon annan mäklare gör en kort presentation om den statistik som kommer under dagen (och veckan), framför allt i USA men också ibland från Europa. Det rör sig då om vilka tider aktuell statistik kommer under dagen (vanligtvis klockan 14.30 och 16.00 svensk tid) samt vilka förväntningar marknaden har på statistiken. Fokus kan komma att hamna på ett speciellt tal, eftersom det ofta är en viss typ av statistik som är extra viktig att hålla ögonen på i det rådande marknadsläget. Det finns så att säga ett ”mode i statistiksiffror”.

Efter genomgång av dagens stati-stik är det vanligt att en eller flera mäklare presenterar av teknisk analys av marknaden och enskilda aktier. I regel använder de sig då av en videokanon för att på ett enkelt och överskådligt vis kunna visa diagrammen för alla närvarande. Den tekniska analysen kan variera något från gång till annan, men det finns några genomgående drag.

Generellt sett inleds den med att mäklarna tittar närmare på indexen för Sverige (OMXS 30 i första hand) samt USA (Nasdaq komposit, Dow Jones industri och S&P 500) för att sedan övergå till att titta på diagram över enskilda aktier som av olika anledningar är intressanta för tillfället. Ofta väljer de att visa en aktie ur varje bransch för att på detta sätt presentera en bild av och en känsla för den breda marknaden. Ofta avslutas denna del av morgonmötet med att en eller ett par aktier lyfts fram som av någon anledning förefaller vara köpvärda just denna morgon.

Efter detta avslutas morgonmötet med allmänna frågor och diskussioner om allt ifrån vilka tesorter firman ska ha vid kaffe-maskinen till att chefen informerar medarbetarna om viktiga frågor som rör finansbranschen i allmänhet och firman i synnerhet. Efter detta är det dags för mäklarna att fylla på kaffekoppen, sätta sig framför skärmen och ringa upp de viktigaste kunderna för att återge en komprimerad men slagkraftig version av morgonmötet.

Rätt utfört är morgonmötet mäklarens bästa vän och ett oumbärligt verktyg för att kunna hantera de frågeställningar han/hon dagligen ställs inför på den nervösa aktiemarknaden. Ofta kommer den stora majoriteten av informationen i mäklarens eviga telefonpratande från detta möte.

Under de senaste åren har finansbranschen förändrats, och mäklarens roll och betydelse har marginaliserats dramatiskt. Internets framfart har gjort att viktig information numera når den breda massan lika snabbt och, i vissa fall snabbare, än vad mäklaren tar del av den. Även kursinformation är numera lättillgänglig för den enskilde investeraren och till endast en bråkdel av den kostnad som tidigare var fallet. Mäklaren har inte längre ensamrätt på information på samma sätt som tidigare.

Utöver detta har den starka frammarschen för Internetmäklare satt ytterligare press på mäklarna som grupp. De låga kurtagen, som blivit ett kännetecken för Internetmäklarna, har gjort att de flesta organisationer som tillhandahåller mäklartjänster har tvingats tänka om angående sina traditionellt sett höga provisioner. Kurtagepressen har skett över hela linjen, och hela mäklarkårens intjäningsförmåga har därmed försämrats dramatiskt.

Förändringar i en bransch leder vanligen till att branschens aktörer tvingas anpassa sig, och mäklarbranschen är härvid inget undantag. Vissa mäklare erbjuder sina kunder ännu fler analyser än tidigare, och dessa kan numera med fördel dis-tribueras snabbt och effektivt med e-post. Andra mäklare ordnar intressanta kundträffar eller lockar med skräddarsydda lösningar av olika slag.

Det är i detta sammanhang viktigt att man skiljer på olika typer av mäklare. I Sverige talar man i regel om två typer av mäklare, privatmäklare och institutionella mäklare. Den prispress som Internetmäklarna medfört har framför allt haft effekt på privatmäklarna, och därmed har de stora förändringarna skett inom just denna grupp. De institutionella mäklarna har inte drabbats i samma utsträckning, eftersom de har en annan typ av kunder. Kurtagepressen har inte heller varit alltför stor inom denna grupp, eftersom institutionsmäklarna ofta kan motivera något högre kurtage med kvalitetsanalyser och fördelaktigt bemötande för de institutionella kunderna i olika sammanhang.

Den globala avregleringen av de finansiella marknaderna har skapat en grogrund för Internets kraftiga expansionstakt som marknadsplats för börsaffärer. Genom att skaffa dator, bredband och en programvara kan i dag vem som helst i princip få samma tillgång till de finansiella marknaderna som de professionella aktörerna.
En riktigt bra mäklare besitter i allmänhet tre utmärkande egenskaper och färdigheter:

1. Han/hon har en mycket initierad kunskap om marknadens olika funktioner och nyanser.
2. Han/hon har förmågan att kommunicera väl med sina kunder och vara övertygande.
3. Han/hon kan hela tiden fortsätta att leta efter nya lönsamma affärer och affärsmöjligheter åt sina kunder.

Mäklarbranschen må vara en bransch i förändring, men förändring skapar också möjligheter. Vi tror inte att denna bransch på något vis är utdöende, trots de krympande marginaler som Internetmäklarna har tvingat på de övriga mäklarföretagen. För de mäklare som lyckas anpassa sig till de nya spelreglerna tror vi att framtiden även fortsättningsvis kommer att vara ljus.

Det är som den brittiske naturforskaren Charles Darwin sade: ”Det är inte de största och de starkaste individerna som överlever utan de som är bäst på att anpassa sig till förändring.”

I nästa artikel behandlar vi rollen som förvaltare.

• 1.Lär dig rollerna på finansmarknaden
• 2. Handlarrollen
• 3. Mäklarrollen
• 4. Förvaltarrollen
• 5. Analytikerrollen
• 6. Corporate finance-rollen

Handlarrollen

Det finns generellt tre typer av handlare (”traders”) i de stora finanshusen, och var och en av dessa roller uppfyller specifika funktioner som skiljer sig avsevärt från varandra. De tre typer av handlare som finns är sådana som handlar för bankens/institutionens räkning (”propriety traders”), marknadsgaranter (flödeshandlare som ställer priser och skapar en marknad, ”market makers”) samt kundhandlare, som har direktkontakt med kunder angående affärsmöjligheter (”sales traders”). Vi ska nu ta och titta lite närmare på vad var och en av dessa arbetsroller omfattar.

Handlaren i egen portfölj är kanske den funktion som de flesta som är bekanta med finansmarknaden i första hand förknippar med korttidshandel, ”trading” på engelska. Portföljhandlaren försöker förutse och anpassa sig till marknadens rörelser för att tjäna pengar åt sin arbetsgivare (oftast en institution som exempelvis en storbank). Ibland kan portföljhandlaren, i likhet med marknadsgaranten, välja att ta andra sidan på en större transaktion i hopp om att göra en snabb förtjänst. Han/hon försöker då helt enkelt fånga skillnaden mellan köp- och säljsidorna, ”spreaden”.

Marknadsgaranten har som huvudsaklig roll att skapa en marknad för ett specifikt instrument genom att tillhandahålla likviditet på både köp- och säljsidan. Detta innebär att han/hon i många fall måste vara köpare när den breda massan är säljare – och tvärtom. Detta kan verka som en till synes omöjlig position, men marknads-garanten har en hel del saker som talar för honom/henne. Han/hon har ofta en unik inblick i alla de flöden som berör det specifika instrumentet och har också specialiserad kunskap angående detta instrument. Transaktionskostnaderna är i princip obefintliga, samtidigt som det med jämna mellanrum bjuds på möjligheter att tjäna pengar i princip helt riskfritt. När två aktörer samtidigt vardera köper och säljer ”bäst möjligt” kan marknadsgaranten stå i mitten av affären och fånga mellanskillnaden.

Kundhandlaren är betydligt mer kundorienterad än de övriga handlarna. En kundhandlare lägger stor vikt vid att upprätthålla goda och täta relationer med sina kunder. Arbetet utgör en ständigt pågående process, i vilken kundhandlaren hela tiden analyserar, utforskar, sammanställer och marknadsför investeringsidéer till sina kräsna kunder. Kundhandlaren är närmast att likna vid en institutionsmäklare, som ofta vänder sig till ett fåtal sofistikerade och kunniga kunder och förfogar över stora mängder kapital.

För att kunna tillmötesgå de stora krav som dessa sofistikerade investerare ställer måste kundhandlaren vara mycket påläst, både avseende de specifika idéer som marknadsförs och vad gäller de tekniska aspekterna på handel. En bra kundhandlare är, som namnet antyder, bra på de två delområden som tjänsten inbegriper. Han/hon har förmågan att underhålla sina relationer och sälja in investeringsidéer till dessa men har samtidigt djupa insikter i olika instruments faktiska värde i relationen till deras gällande marknadspris.

I andra fall har denna form av handlare ofta mandat att ligga kvar i spekulativa positioner under en längre tidsperiod för sin arbetsgivares räkning. I arbetsgivarens mandat, som finns specificerat, finns en gräns för hur stor total nettoexponering varje handlare får ha. Ofta skiljer sig den tillåtna nettoexponer-ingen åt beroende på tidsperioden. Positioner som initieras och stängs under dagen får ofta vara betydligt större än de positioner som tilllåts ligga ”över natt”, det vill säga positioner som inte sålts vid marknadens stängning på den aktuella dagen.

Ponera att du önskar köpa 1 000 aktier i Investor B. Samtidigt vill någon annan sälja 1 000 Investor B. Båda du och den andra aktören vill genomföra era transaktioner utan fördröjningar och väljer därför att lägga era order ”bäst möjligt”. När du köper dina aktier säljer marknadsgaranten dem till dig för exempelvis 100,50 kronor. Samtidigt passar marknadsgaranten på att köpa de aktier som den andre aktören vill sälja för 100 kronor jämnt. På detta sätt har han/hon tjänat 50 öre på transaktionen – helt riskfritt. Lägg därtill på minnet att detta endast utgör en enda affär av oändligt många transaktioner som sker varje dag. Målet för marknadsgaranten är att tjäna pengar på sin roll, men i vissa fall kan också ett av målen vara att minimera den risk som finns inom ett givet verksamhetsområde.

Genomgången av olika typer av handlare blir inte komplett utan att vi också berör begreppet dagshandel (”daytrading”). En dagshandlare (”daytrader”) gör i mångt och mycket samma arbete som flera av de professionella handlarroller vi redan behandlat; enda undantaget är att dagshandlaren agerar för egen räkning som privatperson.

Framväxten av dagshandel är en direkt följd av Internets framfart men beror också på den globala avregleringen av de finansiella marknaderna. I dag kan vem som helst skaffa bredband, lämplig programvara, exempelvis via en Internetmäklare, och i princip ha tillgång till samma information som en professionell aktör inom finansbranschen. Denna utveckling har lett till framväxten av en liten skara privata investerare som försöker livnära sig på att göra kortsiktiga affärer på världens aktiemarknader.

Det som utmärker en dagshandlare (daytrader) är att personen i fråga i princip aldrig tar med sig några positioner hem över natten, det vill säga alla positioner stängs före börsens stängning. Dagshandlare har alltså en mycket kort tidshorisont vid sina affärer och gör ofta många transaktioner per dag, och det är därför av yttersta vikt att han/hon kan pressa transaktionskostnaderna. Även här har utvecklingen inom branschen skett med häpnadsväckande snabbhet, där framför allt Internetmäklarnas framfart har pressat ned kurtagen hos så gott som samtliga aktörer.

Hur lönsamt är då dagshandel? Vad krävs för att man ska lyckas inom detta gebit? Hur mycket kapital och erfarenhet behövs egentligen för att någon ska försöka sig på en karriär som dagshandlare? Frågorna är många, men svaren är inte lika entydiga och generella. Det finns dock en del generella och övergripande slutsatser som utkristalliserats under de år som detta fenomen varit aktuellt. Det är utan tvivel så att en majoritet av dem som försöker sig på att livnära sig på sin handel misslyckas.

Internationell statistik, framför allt från amerikanska aktörer, visar att så mycket som 85 procent av dem som försöker sig på en karriär som dagshandlare slutar inom sex månader. Av de kvarvarande 15 procenten faller ytterligare en del bort i ett senare skede. Med sådana utsikter ter det sig märkligt att så många försöker sig på en så extrem korttidshandel. Vad lockar?

Faktum är att flera faktorer är tilltalande! Den stora friheten för en dagshandlare att bestämma över sin egen tid och att vara sin egen chef tilltalar många. Givetvis lockar även de monetära aspekterna.

Dagshandel är ett kall, dit många känner sig kallade men få är utvalda. Medan det stora flertalet som försöker livnära sig på dagshandel misslyckas finns det klara belägg för att hävda att de som lyckas ofta blir ekonomiskt oberoende. Europas mest kända dagshandlare torde vara Paul Rotter, även känd som ”the Eurex Flipper” i handlarrum världen över. Han har skapat sig ett namn som en av de allra största, mest orädda och skickligaste dagshandlare som världen skådat.

Paul Rotter är en aggressiv ”scalper”, det vill säga en aktör som ofta ligger på både köp- och säljsidan för att på detta sätt tillgodogöra sig många mycket små vinster. Och vinster blir det! Rotter själv tiger om sina marknadsframgångar, men oberoende källor har uppskattat hans vinster till omkring 7 miljoner USA-dollar per månad. Det motsvarar en årlig vinst på nästan 600 miljoner kronor – och Rotter handlar bara fyra timmar om dagen …

Vad är då de gemensamma nämnare som utmärker en bra respektive dålig handlare? Det enskilt viktigaste kännetecknet för en framgångsrik handlare är förmågan att kontrollera sitt känsloliv och fatta rationella och disciplinerade beslut – ofta i mycket pressade lägen. Detta är betydligt lättare sagt än gjort, särskilt för individer som har en känslomässig natur.

Vi har träffat många framgångsrika handlare genom åren, och vi påstår att de kan delas in i två olika personlighetstyper: Den ena typen är analytisk och strukturerad, ofta något tillbakadragen. Riskaversion och försiktighet präglar denna stil, och handeln kännetecknas ofta av stabilitet och förutsägbarhet avseende de förväntade resultaten.

Den andra typen är också analytisk men framför allt kreativ. Personligheten är ofta extrovert och ibland något excentrisk, som tar stora risker utan att känna obehag. Denna typ av handel leder ofta till stora kast i resultaten över tiden, men det är också i denna grupp som de allra största vinnarna återfinns, eftersom dessa människor generellt sett är bättre än de andra på att vara aggressiva när de ligger rätt i marknaden.
Gemensamt för de båda grupperna är förmågan att agera disciplinerat och rationellt i alla lägen – utan att låta känslorna ta överhanden. Båda grupperna har också en väl genomarbetad strategi som är beprövad och som de vet fun-gerar över tiden.

I nästa artikel behandlar vi rollen som förvaltare.

• 1. Lär dig rollerna på finansmarknaden
• 2. Handlarrollen
• 3. Mäklarrollen
• 4. Förvaltarrollen
• 5. Analytikerrollen
• 6. Corporate finance-rollen

Handlare (”trader”)

Det finns generellt tre typer av handlare i de stora finanshusen, och var och en av rollerna uppfyller specifika funktioner som skiljer sig avsevärt från varandra. De tre typerna är ”propriety traders”, som handlar för bankens/institutionens räkning, marknadsgaranter (flödeshandlare som ställer priser och skapar en marknad, ”market makers”) samt kundhandlare som har direktkontakt med kunder angående affärsmöjligheter (”sale traders”). Utöver dessa handlarfunktioner kommer vi också att belysa dagshandlaryrket. Denna roll, som många trodde var en övergående fluga, har i högsta grad kommit att påverka marknaden under senare år.

Den globala avregleringen av de finansiella marknaderna och Internets framfart världen över har bidragit till att alla aktörer, såväl professionella som amatörer, nu har tillgång till samma information till mycket låga kostnader. Borta ärden tid då endast några få utvalda kunde följa aktiemarknaden. Under de senaste decennierna har en liten skara privata investerare växt fram som försöker livnära sig på att göra mycket kortsiktiga affärer på världens aktiemarknader.

Mäklare

Ett företag som har tillstånd av Finansinspektionen att agera mellanhand på de finansiella marknaderna kallas officiellt för värdepappersinstitut, men i dagligt tal används ordet ”börsmäklare” eller rätt och slätt ”mäklare”. Mäklarna köper och säljer på uppdrag av kunderna och tar ut en provision för detta i form av kurtage. Bilden av mäklare som massmedierna målar upp som klippare av stora mått är ofta överdriven, och yrkesrollen håller på att dramatiskt förändras.

En mäklare måste bland annat ständigt vara påläst angående vad som händer på marknaden. Det är viktigt att han/hon har en bred kunskap om många olika aspekter av de aktuella händelser som påverkar marknaden. Mäklaren bör vara insatt i generella skeenden och nyheter i världen och dessutom kunna diskutera makroekonomiska frågor i allmänhet och de flesta av börsens bolag i synnerhet. Till sin hjälp har han/hon ofta diverse analyser att läsa in sig på. En typisk arbetsdag för en börsmäklare kan delas in i ett flertal delmoment. Nästan alla mäklare börjar dagen med någon form av morgonmöte.

Mötet ligger till grund för mycket av det arbete som utförs under senare delen av dagen, och här förbereder sig mäklarna genom att ta del av intressanta nyheter ute i världen som kan påverka marknaden. På mötet analyseras bolagsspecifika nyheter, och det är också vanligt att mäklarna gör en analys av hur den viktiga USA-marknaden betedde sig under föregående kväll, hur de svenska aktierna som är noterade där handlades och vilken påverkan detta sannolikt får för den kommande dagens aktivitet. På morgonmötet diskuteras också specifika aktier som av olika anledningar kan vara köpvärda för tillfället.

Dessa uppslag brukar under dagen förmedlas till kunderna, som sedan kan bestämma på egen hand om de vill göra affärer i enlighet med råden de får. I grund och botten fanns under en längre tidsperiod endast två typer av mäklare: institutionsmäklare, som betjänade större institutioner och mycket förmögna privatpersoner, samt privatmäklare, som företrädesvis hade privatpersoner som kunder. I och med uppkomsten och den explosionsartade spridningen av Internet har hela branschen dock förändrats i grunden. Nya Internetbaserade lågprismäklare har pressat priserna markant, vilket lett till att framför allt privatmäklarna har fått det betydligt svårare än förr. Den ökade konkurrensen har lett till att privatmäklarna måste berättiga den merkostnad de tar ut med hjälp av överlägsen rådgivning och underbyggda analyser, och det är också häri som själva utmaningen för mäklaryrket ligger framöver.

Även institutionsmäklarna har känt av prispressen, men eftersom deras kunder redan åtnjuter kurtage-rabatter till följd av sin storlek, och att de större kunderna dessutom är beroende av kvalitativ analys i större utsträckning, har denna prispress varit betydligt mindre än på privatsidan. En bra mäklare har tre färdig-heter: Initierad kunskap om marknadens olika funktioner och nyanser, förmåga att kommunicera väl med sina kunder samt att hitta nya, lönsamma affärer åt kunderna. För en mäklare som besitter dessa egenskaperär framtiden ljus, oavsett prispress från nätmäklarna.

Förvaltare

Den absolut vanligaste formen av förvaltning innebär att förvaltaren försöker slå ett jämförelseindex, till exempel Affärsvärldens generalindex för en Sverigefond eller S&P 500 för en USA-fond. När syftet är att slå ett börsindex innebär det att förvaltningen är relativavkastande. Det handlar sålunda inte om att försöka uppnå en positiv avkastning utan att prestera bättre än det index förvaltaren jämförs med. En fond som steg 10 procent när börsen gick upp med 15 procent har sålunda presterat ett dåligt resultat, medan en fond som föll med 9 procent medan index tappade 14 procent får med beröm godkänt. Oavsett om fonden har 1 000 eller 100 000 kunder är det en opersonlig summa pengar som ska hanteras.

Direkta kundkontakter är sällsynta och inget stort inslag under en vanlig arbetsdag. Diskretionär förvaltning, där-emot, är alltid personlig till sin karaktär. Varje kund har sin egen individuella depå med en tillhörande placeringsinstruktion. I en stor bank är det inte ovanligt att denna form av förvaltning indelas i flera olika grupper, beroende på uppdragets storlek och karaktär. I en hedgefond fokuserar förvaltarna på absolut i stället för relativ avkastning. Detta innebär att de oavsett marknadsläge vill åstadkomma en positiv avkastning. Strategierna i hedgefonder kan skilja sig mycket åt, men jämfört med traditionella fonder kan de tjäna pengar på såväl upp- som nedgång. De arbetar ofta med flera olika finansiella instrument på många skilda marknader och lägger stor vikt vid riskhantering.

Analytiker

Förutom finansanalytiker finns också ett flertal andra typer av analytiker, exempelvis tekniska analytiker, riskanalytiker och kvantitativa/statistiska analytiker. Den som använder begreppet analytiker menar dock i princip alltid finansanalytiker, och det är också denna funktion vi har valt att fokusera på. Under många år fungerade analytikerna endast som ett stöd för mäklarna. Analytikerkåren hade låg status, medan mäklaryrket lyftes fram som det centrala. Med tiden kom denna relation dock att förändras, och numera åtnjuter analytikerkåren ett högt anseende i finansbranschen. Analytikerna utgör ofta ”den sista utposten” i många olika frågor. En mäklare eller förvaltare som fattat ett investeringsbeslut kan ofta friskriva sig med orden ”men vår analytiker har ju rekommenderat köp”.

Analytikern är i slutändan ytterst ansvarig för alla investeringsrekommendationer. En analytikers vardag är ofta mycket omväxlande men följer ända vissa givna ramar. Eftersom varje analytiker vanligen följer en specifik bransch går mycket av tiden åt till att hålla sig uppdaterad med den senaste utvecklingen rörande de aktuella bolagen och deras konkurrenter.

Detta gör analytikern genom att kontinuerligt läsa nyheter, räkna på värderingen och, inte minst, möta branschrepresentanter i allmänhet och bolagsledningar i synnerhet. På detta sätt bildar sig analytikern en uppfattning om de bolag han/hon är ansvarig för, och dessa uppfattningar nedtecknas sedan i en uttömmande analys. Nu kan det låta som om analytikerna bara sitter nedgrävda bland krångliga årsredovisningar och sliter sitt hår när de benar ut invecklade Excelsnurror, men det är långtifrån hela sanningen. En analytiker upprätthåller en lång rad viktiga relationer, och den sociala kompetensen sätts på ständiga prov.

Analytikerna träffar bolagsledningar och andra centrala personer ute på företagen, de frotterar sig med viktiga kunder och har också många möten med en lång rad människor inom den egna organisationen. En analytiker hamnar ofta i situationer där han/hon måste ta hänsyn till en rad olika intressen. Det finns en lång rad situationer som kan uppkomma där det finns utrymme för intressekonflikter mellan kunderna, den egna organisationen och de bolag analytikern har som uppdrag att bevaka.

Alltför negativa analyser eller kritiska omdömen av analytikern kan göra att dörren till det berörda bolaget stängs, vilket försvårar – för att inte säga omöjliggör – hans/hennes fortsatta bevakning av bolaget. En särskilt hektisk period är före och efter rapportperioder, eftersom dessa ställer höga krav på insamling, paketering och kommunikation av den nytillkomna informationen. Inför varje rapport sammanställer analytikern också en samlad pro-gnos av vilka förväntningar den samlade analytikerkåren som följer det aktuella bolaget har.

En analytiker som ligger alltför långt utanför detta konsensus sticker ut huvudet, och det är då viktigt att han/hon får rätt. Annars kan priset bli högt – inte minst i form av högljudda klagomål från den egna organisationen, men även berörda kunder kan klaga.

Corporate finance

Corporate finance Utgör den del av finansmarknaden som behandlar de finansiella beslut som ett företag ställs inför med jämna mellanrum. Det övergripande målet är att maxi-mera företagets värde (och dess förräntning av eget kapital) sam-tidigt som man reducerar och kontrollerar företagets finansiella risk. Detta ger oss en bred överblick över begreppet corporate finance, men det är viktigt att poängtera att detta begrepp betyder olika saker i olika länder. Den ovan nämnda funktionen beskriver ett brett register
av funktioner som ingår inom ramen för corporate finance, och denna begreppsapparat används framför allt i USA.

I Sverige har vi anammat den brittiska nomenklaturen, det vill säga när vi talar om corporate finance menar vi i allmänhet bara den del av detta begrepp som är förknippat med investmentbanksverksamhet. Med andra ord avses här i första hand transaktioner där nytt kapital införskaffas för ett företags räkning, exempelvis vid nyemissioner. Här handlar det också om att hjälpa till med allmänna tjänster, såsom analys, värdering och rådgivning vid försäljning eller köp av hela företag. Corporate finance-funktionen ställer höga krav på matematisk och analytisk begåvning hos medarbetarna, och ofta används det beslutsunderlag som dessa funktioner tar fram i affärer där enorma summor pengar står på spel.

Corporate finance ställer också mycket höga krav på diskretion, eftersom det ofta rör sig om mycket känslig och till och med hemlig information som medarbetarna inom detta område får ta del av. Vi har nu gett en översiktlig beskrivning av begreppen handlare, mäklare, förvaltare, analytiker och corporate finance. Från och med nästa nummer kommer vi att behandla varje område för sig och går då mer ingående in på vad de olika yrkesrollerna innebär i praktiken. Häng med in bakom kulisserna och ta pulsen på den mytomspunna finansbranschen!