Del 2: En titt bakom kulisserna på Londons hemlighetsfulla Trading-arkader…

Vissa av er har kanske hört talas om dem. Men för de flesta utgör de ett okänt fenomen. Jag har talat med finansfolk, ekonomijournalister och daytraders som inte ens känner till att de existerar. Ändå är de aktörer av rang på de globala finansiella marknaderna.

De kallas för ”trading arcades”, ”prop houses” eller ”prop firms”.

Och i den nya ekonomiska verklighet, kantad av massuppsägningar, teknikskiften och innovationer, som har stöpt om stora delar av finansbranschen utgör dessa tämligen okända spelare en naturlig evolution. De återfinns numera i de flesta av världens finansiella metropoler, men ingenstans är deras roll lika självklar och framträdande som i London. Och ingenstans har framväxten av detta fenomen varit lika intimt förknippat med övergången från golvhandel till elektronisk handel som i Europas finansiella huvudstad. Detta är reportaget om denna evolution, om denna hemlighetsfulla del av Londons finansbransch som huserar en liten kärna av de allra bästa marknadsaktörer som ”The City” har att erbjuda.

Det är ett reportage som aldrig tidigare skrivits, om en företeelse som utan tvekan utgör en historia värd att berätta…

Tradingresa till London:

• Del 1: Tradingresa till London…
• Del 2: En titt bakom kulisserna på Londons hemlighetsfulla Trading-arkader…
• Del 3: Möt Lex van Dam – mannen bakom ”Million Dollar Traders”…
• Del 4: Möt Tom Barton – en sann mästare med 50 år av tradingerfarenhet i bagaget!
• Del 5: Möt “Steve” – en Daytrader med färre än femton förlustdagar per år…

Jag, Tony Ugrina, befinner jag mig i ”City”, Londons välbekanta finansdistrikt, och är med raska steg på väg mot ett av Londons många handlarrum. I mina förberedelser inför London-resan har jag identifierat och kontaktat ett tjugotal olika ”trading arcades” både i och utanför ”city”. Det finns sannolikt många fler. Men de är svåra att hitta, med en lågmäld framtoning, och i många fall omöjliga att kontakta. Lika högteknologiska och välstrukturerade som dessa firmor är från ”insidan”, lika obskyra ter de sig från utsidan. Profilen är låg. I vissa fall så låg att det inte ens finns en hemsida. I de fall det finns en hemsida är den ofta minimalistisk och sporadiskt underhållen. Det har gjort min jakt på ett reportage till en logistisk mardröm. Mina ansträngningar har till slut resulterat i ett besök, dock omgärdat av en lång rad tydliga förbehåll och detaljerade riktlinjer.

Men jag får göra mitt reportage.

Jag går över gatan, går in i ett av de många höghusen, och möts av en vänlig receptionist. Mitt namn finns i loggboken och lagom till att jag skrivit in mig ser jag min kontaktperson komma mig till mötes. Han använder sitt passerkort och rätt vad det är befinner vi oss i handlarrummet. Hundratalet skärmar blinkar frenetiskt, och en sammanbiten skara av individer följer varje tick med märkbar inlevelse och djup koncentration.

Det är en mäktig syn!

Jag har besökt handlarrum i New York, Frankfurt, Köln, Chicago, Singapore, Zurich, Milano, Luxemburg, Marbella och Stockholm. Men handlarrummen i London utgör fortfarande mina absoluta favoriter. De kan inte på långa vägar mäta sig storleksmässigt med handlarrummen i New York. De andas inte samma eleganta atmosfär som en del av handlarrummen i kontinentala Europa, eller samma kittlande och energiska puls som rummen i Chicago. Men de har något annat…

En känsla av utomordentlig hängivenhet och professionalism.

Och kanske är det inte så konstigt att det är just en känsla av professionalism som genomsyrar upplevelsen. Många av de som sitter här är garvade veteraner från den föränderliga och borttynande brittiska finansbranschen. Här återfinns före detta ”floor traders” från LIFFE, Londons fysiska marknadsplats för golvhandel som numera är nedlagd. Här finns också de som tidigare agerat ”market makers”, ”prop traders” eller haft liknande arbetsuppgifter på någon av de stora firmorna. Förutom en osedvanligt hög andel av före detta branschmänniskor finns det ytterligare två utmärkande drag som åtskiljer trading-arkaderna från handlarrum i resten av världen.

Här handlas uteslutande terminer. Och man handlar i de flesta fall med firmans pengar.

Klädkoden är ren, prydlig, i enstaka fall något sportig men absolut inte formell. Varje traders basplagg, pikétröjan, finns representerad. Skjorta och chinos verkar funka. En kille har prydliga jeans. Avslappnat. Men inte arrogant. Stilen är en funktion av det faktum att man inte längre har egna kunder, eller någon chef och sålunda inte längre behöver anamma den stelbenta ”cityuniformen”- kritstrecksrandig kostym och skjorta med precis ”rätt” proportioner och snitt på den klassiska ”mäklarkragen”. Men de rebelliska inslagen är relativt återhållsamma i lokalen. De flesta är på det hela taget propert och snyggt klädda.

Professionellt och korrekt, men inte tillrättalagt eller inställsamt.

Jag kan inte låta bli att jämföra med en del av handlarrummen i New York. På tvärgatorna till Wall Street återfinns lokalytor stora som fotbollsplaner fulla med yngre killar som gjort begreppet ”ledig klädsel” till en livsstil, och epitetet ”daytrader” till en identitet. Keps, hoodie, sneakers och ipod eller mp3-spelare är uniformen.

En orgie i non-konformism.

Att komma i kostym är socialt självmord och kan, om det vill sig illa, resultera i utfrysning. Där finns en djupt rotad misstänksamhet mot det formella, det öppet stelbenta. Så är inte fallet här i London. Här är medelåldern högre och man tillåts en större personlig frihet avseende klädvalet. Även om de flesta uppskattar möjligheten att undkomma slipsens och kostymens svettiga bojor, tittar ingen heller snett på den som från tid till annan tar på sig en mer ”svärmorsbejakande” mundering.

Och det finns inte en keps inom synhåll…

Jag sveper med blicken över rummet. I vanlig ordning slås jag av koncentrationen och tystnaden. De flesta människor associerar handlarrum med stökiga miljöer, febril aktivitet, och aktörer som står och skriker på varandra med en telefonlur i ena handen och ett orderblock i den andra. Verkligheten är för det mesta betydligt mer stillsam, särskilt när det, som i det här fallet, rör sig om människor som handlar med egna pengar.

Och särskilt här i London.

För det mesta sköter var och en sig själv, djupt försjunken i koncentration studerar man varje liten nyans till förändring av marknadspulsen. Inga datorer syns till, de är sannolikt undangömda i något kylrum. Lokalen är förvisso inte helt ljudlös, men de samtal som pågår är tysta och återhållsamma till sin karaktär. I flera fall handlar det om korta, stötvisa ”one-liners” angående marknaden. ”Kolla på det biddet i Daxen.”. ”Stoxxen är helt flat idag”. ”Det är lite initiating action på gång i Bunden”. Efter de korta, koncisa iakttagelserna återgår allt till det normala.

Tystnad, blicken på skärmen, högerhanden på musen.

Och det ständiga, febrila flimrandet från den vertikala orderboken, DOM:en. Skådespelet utspelar sig på alla de skärmar som sitter symmetriskt uppsatta på ställ, riktade mot tradern. Och i det skådespel som skärmarna förmedlar är det just orderflödet som innehar den odiskutabla huvudrollen. Det är orderflödet som skall besvara varje traders främsta fråga…

Vad försöker marknaden göra?

Är det köparna eller säljarna som håller i taktpinnen? Aktiehandlare talar om att ligga på rätt sida av ”yxan” i en aktie. Terminshandlare talar om att ligga på rätt sida av ”dem”. Med ”dem” avses ”de stora pojkarna”, de som har kapital, och stake nog att driva en marknad framför sig. En kompromisslös kraft att ta rygg på. Man bråkar inte med de stora pojkarna. I alla fall inte ostraffat. Man tar rygg på dem och försöker glida med i deras kölvatten.

”Let the trend be your friend”, som det brukar heta.

Min kontaktperson nickar tyst åt olika håll i lokalen och förklarar för mig i viskande tonläge vad respektive aktör har för bakgrund, vilka kontrakt de handlar och vilka huvudsakliga strategier de tillämpar. Det finns en hel del självlärda aktörer, eller individer som lärts upp ”in-house” visar det sig, men många har också ”suttit i marknaden” tidigare.  I en del av fallen kan jag initialt över huvud taget inte se personen ifråga, eftersom en uppsjö av skärmar befinner sig i vägen. Jag konstaterar att det inte är en optimal arbetsmiljö om man besitter klaustrofobiska tendenser. Estetiken i arbetsmiljön är sparsmakad. Ljusinsläpp, sällskapsutrymmen och bekvämlighetsinrättningar är underordnat. Funktion går före form, och fokus ligger på bästa möjliga tradingförutsättningar – allt annat förefaller sekundärt.

Feng Shui är uppenbarligen inte ett högprioriterat område.

Jag förhör mig om vilka instrument som är mest populära att handla. Jag får inget enhetligt svar. Man väljer kontrakt baserat på personlighetstyp, ålder, handelssätt och storlek på mandat. Den unge, orädde, aggressive aktören med gott om ”fire power” kan med fördel ge sig på (tyska) DAX-terminen, terminsmarknadens svårbemästrade Formel1-race. Andra aktörer väljer ofta aningen mer sävliga marknader där ett toalettbesök inte nödvändigtvis är förknippat med risken att gå i personlig konkurs.

Eurex verkar inte helt oväntat vara mest populärt. Den uppfyller samtliga de krav som varje marknadsaktör med kort tidshorisont ställer; en marknad som erbjuder stor volym, rejäla rörelser och jämförelsevis låga handelskostnader. De som vill ha fart och fläkt handlar tyska Dax:en, oljekontraktet, eller guldet. De något mer återhållsamma tittar på Eurostoxx 50 (index för 50 europeiska”blue-chips”), något av de lugnare räntekontrakten (exempelvis tyska Bund) eller möjligtvis det franska CAC 40-kontraktet. En del kikar på ES-kontraktet (terminen för amerikanska S&P 500-index) eller någon mer perifer marknad. Möjligheterna är obegränsade. Avtal med de flesta av världens terminsbörser finns på plats. Endast fantasin sätter gränser.

Men de flesta väljer i slutändan bland en liten handfull kontrakt.

Affärsmodellen är förhållandevis enkel. Från trading-arkadens sida får man intäkter på fyra huvudsakliga sätt. Man tjänar pengar på desk-feen, man tar del av eventuella vinster via en ”profit split”, man tjänar pengar på courtaget, och man tar betalt för att utbilda nya kandidater. De marginaler man har på courtaget är i allmänhet ofantligt små, men den enorma volym som omsätts på de flesta arkader gör ändå denna intäktskälla till en central del av affärsplanen.

Hur det fungerar i praktiken?

Firman står i de flesta fall för kapitalet och tradern står för allt arbete. Firman tar eventuella förluster medan eventuella vinster fördelas mellan trader och firma enligt ett i förväg fastställt sätt. Innan denna ”profit split” träder ikraft krävs det dock varje månad att man först tjänar ihop till sin ”desk fee”, dvs kostnaden för att sitta där. På just detta kontor är ”desk feen” per månad satt till mellan 2000 och 2200 pund, beroende på vilka tillval man har.

All vinst över 2000 pund (per månad) delar tradern med firman enligt en modell som de gemensamt kommer fram till. Denna ”profit split” kan variera kraftigt beroende på en rad faktorer. Hur ser traderns historiska avkastning, så kallat ”track record”, ut? Är avkastningskurvan jämn i förhållande till risken eller förekommer det stor volatilitet i avkastningen från en månad till en annan? Är tradern senior eller grön? Kompletterar traderns handlarstil de andra aktörer som firman för närvarande ”fundar”, eller är den snarlik dessas?  Till en början kan 60 % av all nettovinst tillfalla tradern, men på sikt kan denna andel öka väsentligt. De allra bästa aktörerna kan få så mycket som 90 % av intjänade pengar. Om man handlar för egna pengar får man all avkastning minus ”desk feen”.

Jag får reda på att det finns desk fees som är så höga som 2800 pund i månaden, men att det också går att hitta firmor som erbjuder en så låg desk fee som 1200 pund per månad. Allt beror på var i London man vill sitta rent geografiskt och vilka krav på systemlösningar samt hårdvara man har.

Vad inbegrips då i en ”desk fee”? Varje handelsplats omfattar en ”trading desk” med massvis av datorskärmar. Och när jag skriver massvis menar jag det ordagrant. Variationerna mellan olika ”set-ups” är stora men i regel rör det sig om ett tiotal skärmar per person. Vissa sitter med upp till 14 skärmar.

Det är en futuristisk syn.

”Desk feen” inkluderar en snabb och ren ”maknadsfeed”, en pålitlig ”nyhetsfeed”, ett orderläggningssystem och ett eller flera analysprogram. Jag känner igen de flesta av systemen, har använt många av dem och vet vad de kostar. Det är inga billiga grejer. Endast orderläggningssystemet från TT går för 600-700 dollar per månad i sitt standardutförande. Vill man ha extramoduler, plugins, och programmeringslösningar åker prislappen upp ytterligare. Generellt verkar det som om TT och CQG utgör grundplåten för de flesta, ett standardpaket om man så vill. Utöver detta lägger jag märke till en del andra analyssystem som är sporadiskt spridda bland rummets aktörer och dessutom ett par andra specialistprogram för Market Profile och optionsstrategier.

Det finns ett veritabelt smörgåsbord att välja bland.

För den som förfasas över hur oövervinnerligt hög ”desk feen” är kan det vara på sin plats att göra en djupdykning i matematiken bakom transaktionskostnaderna. Prop-firmorna står för imponerande volymer och utgör därmed en riktig storspelare vid förhandlingar med börser och clearing-hus. Det hela resulterar i extremt låga courtage för den enskilde tradern. Och det är mot denna bakgrund som ”desk feen” skall ställas. Man betalar inte bara för mjukvara och hårdvara. I priset ingår courtagenivåer som gör mig grön av avund.

Vi snackar ”rock-bottom”!

Jag ringer en bekant med insyn i en annan arkad för att få reda på gällande courtagenivåer för några av de vanligaste kontrakten. Han säger att ”going rates” är ungefär 80 Eurocents för Bund, 95 Eurocents för Eurostoxx 50 och 1,60 Euro för DAX. Inklusive clearing per roundturn (köp-sälj-sekvens). Men det kan variera från firma till firma. Det står klart för mig att det lägre courtaget i många fall ”betalar” för hela ”desk feen”, under förutsättning att man handlar någorlunda aktivt.

Men det är inte bara hårda faktorer som dessa aktörer tilltalas av och är beredda att betala för. Det finns mjuka värden som lockar också.  Atmosfären, kamratskapet och det professionella utbytet med likasinnade lockar minst lika mycket. Vem vill sitta ensam hemma i kalsongerna och handla när man kan göra det med en grupp likasinnade? Och var kan man utvecklas snabbare som marknadsaktör än just i miljöer som denna?

I likhet med de flesta handlarrum jag besökt finns en tydlig outtalad hierarki i rummet. Närmast ingången sitter de nya killarna, de som är förhållandevis gröna. De flesta av dem har inte suttit i marknaden tidigare, åtminstone inte ”front office”. De har färre skärmar än övriga aktörer, det rör sig om mellan 6-8 stycken. Många har fått sin utbildning på plats. En kille är där på prov. I denna sektion av rummet är omsättningen betydande. Det är inte ovanligt att någon försvinner efter en kortare tid. Gallringen är hård. Om man visar god förmåga, har begränsade ”draw-downs”, upplevs lära sig snabbt, och har en bra arbetsmoral kan man få förlängd prövotid och därmed en möjlighet att bli ett ordinarie inslag.

Min tilldelade kontaktperson sitter ungefär i mitten av rummet. Förvisso en bra bit bort från aktörerna i pyramidens topp, men på betryggande avstånd från den presumtiva kanonmaten vid entrén. Han har gjort sina hundår. Han tjänar pengar ungefär 3 av 4 dagar med en begränsad nedsida, förklarar han. Vi pratar inga konkreta siffror men han verkar nöjd med sin ersättningsnivå och sin livssituation. Jag sneglar på hans P & L och noterar att dagens handel har varit givande.

Och än är inte dagen över.

I ena änden av lokalen, inklämda i ett hörn med en vägg av skärmar framför sig huserar några av de som suttit här längst. Veteranerna. Jag noterar hur min ”guide” medvetet undviker att närma sig just denna zon av rummet. När vi en gång kommer några meter därifrån sänker han, sannolikt omedvetet, rösten till en viskning. Det är uppenbart att de här killarna befinner sig i toppen av pyramiden och åtnjuter enorm respekt av sin omgivning. Bland dessa aktörer är den ökända ”failure raten”(aktörer som misslyckas) på 80-90 % inte tillämpbar. Här handlar det i mindre utsträckning OM man tjänar pengar utan snarare HUR MYCKET man drar in.

De flesta av dem har ett förflutet från marknaden. Ett flertal av de som sitter här är specialister av den högre skolan. Och i det mikroskopiskt begränsade universum av de finansiella marknaderna som de handlar inom befinner de sig otvivelaktigt i toppen av näringskedjan. De sitter med den bästa programvaran, de lägsta courtagen, den renaste och snabbaste ”feeden”, de ”fetaste” skärmuppsättningarna och den längsta erfarenheten av kortsiktig handel och market making.

De har i allmänhet handlat samma kontrakt och instrument under flera decennier.

De handlar ”size”. Rejäl volym. Flera av dem omsätter åtskilliga miljarder SEK på daglig basis. Jag undrar för en stund hur mycket rummet gemensamt omsätter en normaldag. Jag vill inte ställa frågan. Handlarrumskutymen tillåter inte en utomstående som mig att ställa fullt så delikata frågor. Jag frågar istället mer om deras bakgrund. En av dessa tongivande herrar har ett förflutet som floor trader. Det fångar mitt intresse eftersom det är just i ”floor traderns” historia som en stor del av trading-arkadernas framväxt står att finna.

”Floor traderns” öde och trading-arkadernas historia är två sidor av samma mynt.

Det hela startade egentligen med att den tyska terminsbörsen gick samman med sin schweiziska motsvarighet och bildade Eurex 1998. I och med denna allians var tärningen kastad. Den elektroniska handelns intåg och uppkomsten av Eurex förändrade spelets regler från grunden, och golvhandeln i London levde därmed på lånad tid. För första gången fanns ett reellt alternativ, en terminsbörs, som erbjöd en elektronisk plattform för handel och clearing av standardiserade terminer.

Det blev en ”killer application”, både bildligt och bokstavligt talat.

Genombrottet var plötsligt och omvälvande. Redan under 1999 omsattes nästan 400 miljoner kontrakt på den elektroniska uppstickarens marknadsplats, och medlemsantalet växte lavinartat. ”The Battle of the Bund”, det populära kontrakt som striden kom att utspelas i, slutade i en jordskredsseger för den tyska terminsbörsen. Resten är ett stycke finanshistoria. Kanske sammanfattades det hela bäst av en dåvarande veteran från golvet, en marknadsaktör vi kommer att få stifta närmare bekantskap med i en kommande intervju, som sadlat om och numera handlar elektroniskt med mycket imponerande resultat:

”As soon as the Germans launched Eurex it was clear to me that they were going to own the world”.

Men det var inte bara tillkomsten av Eurex som förändrade det finansiella landskapet i den brittiska huvudstaden. När brittiska derivatbörsen LIFFE övergick från golvhandel till elektronisk handel (via sin Connect-plattform) år 2000 utgjorde händelsen det definitiva startskottet för en massmigration för en hel yrkeskår.

En formidabel armé av floor traders stod helt plötsligt utan jobb. De var ofrivilliga offer till den nya våg av teknologisk utveckling som förändrade branschen. Dinosaurier. Till en början gick omställningen trögt, och många forna golvhandlare hade besvär att klara av övergången till den elektroniska arenan. Vissa klamrade sig fast vid ”open outcry” i det längsta. Men ett inte oansenligt antal av dem valde att styra sitt eget öde, och tog de första stapplande stegen i en helt ny värld. De kände förvisso inte till marknadens alla små finesser och teknikaliteter, men de var duktiga på att ta rygg på orderflödet, de hade disciplin, och ”money management” satt i ryggmärgen på dem. Trots sina många tillkortakommanden hade de en unik spetskompetens. De var traders. I ordets mest grundläggande och genuina bemärkelse. Och de var nu beredda – och tvungna – att ta nästa naturliga steg…

Klivet från börsgolvet till börsterminalen!

De lämnade den färgglada kavajen till förmån för en något mer alldaglig klädstil, frenetiska handtecken och rop byttes mot blixtsnabba tangenttryckningar och musklick, och golvet fick ge plats för den elektroniska arenan. Men förmågan att handla var intakt. I många fall krävdes det bara en finjustering. En period av anpassning och insikt. Ungefär som en tennisspelare som är grusspecialist men som tvingas byta underlag till hardcourt. Grundslagen, den underliggande tekniken och de atletiska grundförutsättningarna finns kvar. Det gäller bara att anpassa sig till allt det nya.

Och det var just det de gjorde.

De tog med sig de knep och verktyg som gjort dem framgångsrika på golvet och började applicera dem på den elektroniska arenan. Det blev startskottet för en explosionsartad tillväxt av ”trading arcades” i London. Många före detta ”floor traders” startade sina egna elektroniska marknadsplatser och inredde dem efter egna önskemål och behov. Resultatet blev elektroniska handlarrum, skräddarsydda utifrån golvhandelns styrkor och svagheter. Och en rad vältajmade innovationer hjälpte till att införliva den utrotningshotade ”floor traderns” värld i 2000-talet.

Under några magiska ögonblick skapades en perfekt symbios mellan människa och teknik.

Trading Technologies uppfann DOM:en; floor traderns oumbärliga vertikala orderläggningssystem, som idag utgör branschstandard för professionell terminsexekvering. Peter Steidlmeyer skapade ”Market Profile”; floor traderns betrodda analysverktyg som i symbolisk form återger golvhandelns nyanser. Och börserna erbjöd arkaderna medlemskap, vilket medförde stordriftsfördelar i form av lägre transaktionsavgifter och clearingkostnader. Det var en perfekt symfoni av förhållanden som sammanstrålade och skapade de idealiska förutsättningarna för ett liv bortom golvhandeln.

Och det är en process som pågår än idag.

Den legendariske brittiske ”floor tradern” David Kyte hängde av sig pit-kavajen från LIFFE till förmån för dataterminalen 1998 med de lakoniska orden:

”Trade will be by mouse, not mouth”.

I Chicago böljar fortfarande en tapper, men alltför ojämn, kamp mellan golvhandeln och den elektroniska revolutionen. Även där har en allt större skara ”floor traders”, eller ”locals” som de också kallas, tagit klivet bort från golvet och istället valt att flytta ”en trappa upp” – vilket i praktiken är ett samlingsbegrepp för att börja handla elektroniskt. Sannolikt väntar där en liknande utveckling som den vi har sett i London. En utveckling som ställer stora krav på förändring och anpassning för en hel yrkeskår, men som också erbjuder möjligheter – i sann darwinistisk anda – för driftiga individer med flexibelt sinnelag.

Individer av just den typ som finns i den lokal jag nu befinner mig i.

Mitt besök är över. Blickar möts. Artighetsfraser utbytes. Trots att det inte varat särskilt länge har det varit både intressant och lärorikt. Jag tar min kontaktperson i hand, och väl ute på gatan slås jag av hur ljust och levande allt känns. Kontrasten mot den värld jag lämnat bakom mig kunde inte varit mer slående.

Frenetiskt blinkande skärmar ersätts av uppfriskande dagsljus. Tyst koncentration övergår i lekfull livsglädje. Bakom mig lämnar jag en fascinerande värld. Men det är en värld som inte längre ter sig lika hemlighetsfull.

Trading-arkadernas värld.

Detta är den andra artikeln i en serie om sex artiklar, producerad och skriven av Tony Ugrina. Denna artikelserie, som fokuserar på trading, återger vår reportageresa till London, Europas finansiella huvudstad, 20-23 September 2012. 

I nästa artikel i vår reportageserie från London kommer vi att träffa en välkänd, framgångsrik och högprofilerad hedgefondsförvaltare, tillika TV-profil och författare, och diskutera trading. Läs mer om vad denne modige herre lärt sig när han riskerade 1 miljon dollar av sina egna pengar på att lära tolv nybörjare att handla aktier…

Tony Ugrina
tony@finansielltoberoende.se

Category: Börs, Daytrading, investerare, Resor, Trading, Tradingresa till London...