Del 3: Psykologiska fallgropar
I denna tredje och sista del om börspsykologi fördjupar vi oss gemensamt i de tre känslotillstånden rädsla, hopp och girighet samt beskriver två grundläggande personlighetstyper.
De flesta placerare går igenom tre faser. I den första fasen vill de få tips om vad de ska köpa och frågar gärna vänner eller, ännu hellre, bekanta i finansbranschen
vad de ska köpa. Nästa steg är oftast att de letar efter något slags system/metod/teknik – som någon annan skapat – som alltid ger korrekta köpsignaler och därmed är en rak och lätt väg till rikedom.
Människor kan ägna oerhört mycket kraft och tid till att forska efter denna ”gyllene nyckel”. De inser inte att kunskap om när man ska köpa utgör bara en liten del i en framgångsrik strategi och att svaret på deras sökande inte ligger utanför utan inom dem själva.
De två första faserna karaktäriseras av att andra ska presentera lösningarna de söker, det vill säga de vänder sig utåt. Vid någon tidpunkt inser dock alla framgångsrika placerare att det finansiella resultat de uppnår har direkt samband med deras eget beteende och agerande på marknaden. De inser att de måste vända sig inåt (fas 3) för att bemästra sin egen psykologi och uppnå de resultat de eftersträvar.
Hur många psykologiska fällor finns det då på börsen, och hur många olika misstag kan en placerare göra? Den amerikanske psykologen Ronald Barach har under lång tid forskat i de psykologiska aspekterna i samband med ekonomiska beslut och placeringar. Han har mycket god insikt i människors relation till pengar och hur de reagerar i olika börssammanhang. I sin bok Mindtraps ger han 88 olika exempel på psykologiska fällor på marknaden och identifierar de mentala svårigheter folk har med aktieplaceringar.
Gemensamt för många av dessa psykologiska fällor är de tre känslotillstånden rädsla, hopp och girighet, för de är svårbemästrade mänskliga beteenden som har en särskilt stark benägenhet att fördunkla vårt omdöme som placerare.
Att känna rädsla är ett djupt rotat tillstånd hos oss människor och en viktig överlevnadsinstinkt. När vi upplever fara (verklig eller inbillad) startar en fysiologisk process i kroppen. Det parasympatiska nervsystemet stimulerar binjurarna till att tillverka stresshormonerna adrenalin, noradrenalin och cortisol, som bland annat får hjärtat att slå snabbare och kraftigare än annars och vi förbereder oss på ”flight or fight”, det vill säga att försöka fly från hotet eller stanna och söka bekämpa det.
Oavsett vilket alternativ vi väljer gör vi oss både fysiskt och psykiskt redo att agera, vilket skapar ett stresstillstånd. Vid ett möte med verklig fara kan detta beteende göra att vi överlever, men i placeringssammanhang handlar rädslan inte om överlevnad utan ofta om rädslan för eller olusten i att förlora pengar.
Detta känslotillstånd kan utlösas av en oväntad, snabb och kännbar kursnedgång och leda till att vi agerar med vår ”reptilhjärna” och fattar impulsiva och oöverlagda beslut. Tillståndet skapar ofta ett tydligt behov av att agera, men det hjälper inte att man slänger ut börsskärmen för att åtgärda situationen – och som placerare är det lätt att man agerar utifrån starka känslomässiga impulser och utan eftertanke trycker på säljknappen för att få utlopp för den starka stress man överväldigas av.
Men man kan också reagera tvärtom och i stället följa rådet ”when in trouble, double” (snitta ned sig) som ett sätt att möta hotet. Ett tredje vanligt alternativ (att fly från hotet) är att man intalar sig själv att den planerade kortsiktiga placeringen nu i stället är en långsiktig investering.
Det är emellertid inte bara obehaget över en möjlig förlust som får oss placerare att känna rädsla. Om hela marknaden viker kraftigt känns förlusterna ofta lättare att bära, för då vet man att man inte är ensam om att förlora pengar utan en del av ett stort placeringskollektiv (flocken) som drabbas av samma händelse.
Om börsen däremot stiger kraftigt och man själv ligger likvid medan många andra tjänar rejält med pengar kan man känna sig påtagligt ensam, utsatt, nervös och rädd för att missa uppgången, vilket gör att man kastar sig in i marknaden och i ett tillstånd av stark stress köper just när man borde göra tvärtom.
Hopp är ett av de vackraste orden i vårt språk och ett vitalt känslotillstånd, som vi människor gärna klamrar oss fast vid när vi försöker hantera svårigheter i tillvaron. Hopp på de finansiella marknaderna är dock oftast bara en ursäkt för att man ska slippa fatta obekväma beslut. Man hoppas att kursen inte ska sjunka djupare (så att man slipper lösa ut förluststoppet) och man kan även hoppas att kursen stiger bara lite till, för då ska man sälja.
Hoppet blir en ursäkt för att man ska slippa vara disciplinerad och agera på ett sätt som inte är känslomässigt lätt men som man egentligen vet är rätt. Vi tycker det är bra att människor har en strävan efter att tjäna pengar och en vilja att bygga upp ett kapital, men detta har inget med girighet att göra. Girighet är om man försöker tjäna pengar på andras bekostnad eller när man låter dumheten ersätta förnuftet. I samband med en längre uppgångsfas tror många placerare, felaktigt, att det är deras egen förmåga som gör dem framgångsrika, medan framgången i stället oftast beror på att de tagit höga risker i en positiv trend.
Riskbenägenheten har en stark tendensatt vara som allra störst i slutfasen av en uppgång, och många börjar då överskatta sin intjäningsförmåga och ser sig som blivande mångmiljonärer om de bara vågar ta ännu högre risker och till exempel belåna portföljen maximalt.
Uppgångar kan vara under längre tidsperioder, medan nedgångar har en tendens att komma oväntat och inte sällan med en snabbhet och kraft som får den tidigare så självsäkre spekuleraren helt bragd ur fattning. Girigheten byts nu lätt mot panik, och på grund av girighet kan tidigare uppblåsta vinster snabbt förvandlas till kännbara förluster.
I stället för att agera systematiskt och rationellt låter vi ofta känslorna styra våra beslut. Resultatet brukar tyvärr bli en mängd godtyckliga beslut som inte är del av någon övergripande tanke eller strategi, och detta angreppssätt är i längden dömt att misslyckas. Marknaden är en krass plats, och känslor och aktiehandel bör inte kopplas ihop. Det krävs en struktur kopplad till ett disciplinerat agerande för att man ska nå framgång på börsen. Handlingsplanen
som vi skrev om i artikel 2 r därför ett viktigt redskap som hjälper oss att hantera våra känslor och att agera rationellt och systematiskt.
Genom att på detta sätt minimera känslorna i beslutsfattandet kan du skydda dig från den värsta fienden på marknaden – nämligen du själv.
En annan viktig komponent för att nå framgång på aktiemarknaden och hantera den känslomässiga problematiken är en god självinsikt om vilken personlighetstyp man är. En aktieinvesterare kan i allmänhet tillhöra den ena av två olika kategorier av aktörer: den analytiska eller den handlingsorienterade. Ofta har en investerare drag av båda dessa personlighetstyper, men den ena sidan är i allmänhet mer framträdande än den andra. Den analytiska personlighetstypen är en tänkare som gillar att undersöka, utforska och utreda.Denna typ av investerare letar efter samband, lägger stor vikt vid enskilda detaljer och gör i allmänhet sin hemläxa ordentligt inför eventuella investeringar. Den analytiske investeraren har i allmänhet en välutvecklad matematisk och numerisk förmåga, angriper problem på ett logiskt och strukturerat sätt och ser sig själv som en rationell marknadsaktör.
Den handlingsorienterade typen är den analytiska typens raka motsats. Handlingsorienterade investerare tenderar att agera först och tänka efter senare. Denna grupp av investerare har anammat principen ”lära av misstagen” fullt ut och är beredda att ta en del smällar på vägen till att bli fullärda investerare. De anser i allmänhet att de har goda intuitiva färdigheter, att de välkomnar förändring, att de är orädda och dessutom har en god förmåga att anpassa sig. Handlingsorienterade marknadsaktörer är inte så petiga med detaljer utan ser världen snarare i stora drag. Vilken av dessa båda personlighetskategorier är då bäst, sett ur investerarsynvinkel?
Faktum är att det finns en mängd framgångsrika marknadsaktörer i båda grupperna. Det viktiga är inte vilka grundläggande personlighetsdrag de har utan snarare hur väl de klarar att hantera de svagheter och nackdelar som respektive angreppssätt för med sig. Det intressanta är att de personliga egenskaper som kan ses som styrkor hos respektivegrupp i många fall också är gruppens främsta svagheter.
Den analytiske aktören kan utforska och framställa en detaljerad handlingsplan för sin aktiehandel på ett föredömligt sätt. När det väl gäller att utföra själva affärerna i denna plan stöter personerna i denna grupp dock ofta på problem. Lika mycket som de trivs med det analytiska utvecklingsarbetet av en modell, lika lite uppskattar de den praktiska tillämpningen av modellen, alltså själva genomförandet av affärerna.
Anledningen är att den analytiske marknadsaktören i regel inte är van vid att ta risker och har i allmänhet en alltför stor rädsla för att förlora pengar. Följden blir ofta att denna kategori av investerare missar många affärer och tar sina vinster i ett alltför tidigt skede – allt för att undvika den obehagliga känslan av att ta risk.
Den handlingsorienterade personlighetstypen har inga problem med att ta risk. Denna grupp av investerare tar snarare en alltför stor risk i förhållande till sitt kapital. Dessutom tenderar denna grupp av aktörer att handla alltför ofta – och många gånger utan att basera sina affärer på en i förväg upprättad handlingsplan.
Handlingsorienterade aktörer har oftast dålig disciplin, särskilt när det gäller att följa en viss metodik eller regelverk. De ägnar sig åt för mycket experimenterande och för lite eftertanke. Ofta har de svårt att följa sin handlingsplan, om de över huvud taget har upprättat en sådan. De har också en ovana vid att inte ta sina förluster i ett tidigt skede, det vill säga de struntar ofta i sina förluststopp. Vare sig man är analytisk eller handlingsorienteradmhar en enskild investerare en rad personliga särdrag att bearbeta.
Den analytiske aktören måste övervinna sin rädsla för att förlora. Detta åstadkommer han/ hon enklast genom att genomföra sina affärer i liten skala till en början. Med begränsade medel på spel är det lättare för den analytiske investeraren att vänja sig vid de emotionella delarna av börshandel, och han/hon tillåts gradvis vänja sig vid tanken på att ta marknadsrisk.
Den handlingsorienterade aktören måste upprätta en detaljerad handlingsplan och slaviskt följa denna. Själva genomförandet av planen bör systematiskt följas upp och utvärderas, och särskild vikt bör läggas vid hur väl reglerna följs och hur strikt riskhanteringsrutiner efterlevs (såsom stoppkurser).
Om vi tillåter oss själva att lära av våra misstag och bearbeta våra svaga sidor växer vi inte bara som investerare utan också som människor. Resultatet blir ett rikare liv – i dubbel bemärkelse.
Category: Aktiepsykologiskolan, Börs, Daytrading, Hedgefonder, investerare, Pengar, Personlig Utveckling, privatekonomi, Trading
