Del 4: Förvaltarrollen

I artikelserien om olika yrkesroller på finansmarknaden är turen nu kommen till förvaltaren. I massmedierna förekommer ofta diskussioner om och beskrivningar av hur förvaltare agerat på marknaden för att bygga upp en förmögenhet. Men vad gör en förvaltare egentligen? Svaret finns i del 4 av Finansyrkesskolan.

• 1. Lär dig rollerna på finansmarknaden
• 2. Handlarrollen
• 3. Mäklarrollen
• 4. Förvaltarrollen
• 5. Analytikerrollen
• 6. Corporate finance-rollen

Förvaltarrollen – Självständighet evig fråga för förvaltare

Vi börjar med att studera en vanlig arbetsplats för en förvaltare, det vill säga hos de stora bankerna och fondbolagen. Sedan blir det en inblick i diskretionär förvaltning; vi ser hur rollen förändras hos fristående aktörer och får kännedom om tillvaron för en hedgefondsförvaltare. Avslutningsvis beskriver vi vad vi anser är den viktigaste faktorn för att man ska kunna nå framgång med egna placeringar – alla som placerar pengar på börsen är ju förvaltare av sitt eget kapital.

”Det enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet är att börja med en stor.”
Thorvald Gahlin

Förvaltare i storbank

Bankägda fondbolag delar ofta in sina medarbetare i små grupper. Varje grupp brukar bestå av analytiker och fondförvaltare samt en ansvarig chef. Analytikerns uppgift är att bevaka bolag och försöka hitta undervärderade företag på den geografiska marknad och/eller i den bransch han eller hon bevakar.

Fondförvaltarna försöker sätta ihop en balanserad portfölj av aktier. Syftet är att hitta en blandning som ska kunna slå det jämförelseindex som gäller för fonden, samtidigt som risken för att avvika från index inte får bli för hög. Den absolut vanligaste formen av aktieförvaltning innebär att den fond förvaltaren ansvarar för ska gå något bättre än ett jämförelseindex, som till exempel Affärsvärldens generalindex för en Sverigefond, S&P 500-index för en USA-fond eller MSCI Europe för en Europafond.

Detta slags mål innebär att förvaltningen är relativavkastande. Det handlar alltså inte om att förvaltaren ska försöka tjäna pengar utan om att prestera bättre än det index fonden jämförs med. En fond som stiger med 10 procent när börsindex går upp med 15 procent har sålunda presterat ett dåligt resultat, medan en fond som faller med 14 procent medan index tappar 19 procent får icke utan beröm godkänt.

Detta sätt att förvalta kapital får en påtaglig inverkan på förvaltarens sätt att tänka och agera. Det handlar då framför allt om att fonden inte får hamna för långt efter sitt jämförelseindex, för då riskerar förvaltaren kritik från både kunder och chefer – och eventuella möjligheter till bonus försvinner. För att undvika denna risk är det vanligt att förvaltaren placerar större delen av kapitalet, ofta 80 procent eller mer, precis som index. Först därefter kommer utmaningen: hur han eller hon ska placera sina ”spel”, det vill säga vilka innehav som ska viktas som index och vilka som ska överviktas respektive underviktas. Frågan gäller till exempel om

Nordea Bank i en Sverigefond ska få samma vikt som index, Volvo och Electrolux få en storlek som överstiger indexvikterna med 2 procentenheter, medan Ericsson och H&M får motsvarande undervikter – och om förvaltaren helt vågar avstå ifrån att placera i ett indextungt bolag som han/hon tycker är klart övervärderat? Hur ska alla småbolag som ingår i indexet hanteras? Ska förvaltaren agera på det säkra, men omständliga, sättet och sprida ut kapitalet på ett stort antal småbolag, eller vågar den lita på sina analytikers rekommendationer, välja bort merparten av småbolagen och satsa på uppköpskandidater eller en möjlig kursraket?

Oavsett om förvaltarens uppdrag är att slå ett svenskt eller utländskt index är tillvägagångssättet ofta detsamma vid traditionell indexrelaterad aktieförvaltning. En vanlig och berättigad kritik är ofta att förvaltaren känner sig tvingad att placera i bolag den inte tror på för att inte riskera att gå sämre än index. En yrkesman har lätt för att bli kluven; vågar han/hon sticka ut huvudet, agera enligt sin övertygelse och förhoppningsvis lyckas prestera bättre än både index och konkurrenter? Eller är risken med en sådan strategi för stor – det är kanske bättre att man hamnar i mitten av fältet hellre än att riskera bli sämst i klassen.

Ovanstående problematik blev mycket tydlig vid börseuforin runt 2000, då vissa Internetbolag blev värda mer än stora etablerade verkstadsbolag och därmed fick en så stor vikt i index att flera förvaltare kände sig nödgade att köpa dem trots misstänksamhet mot värderingen. Ett annat välkänt exempel är Telia, vars aktie efter börsnoteringen 2000 genomled en flerårig nedgång men där den påtagligt stora vikten i index gjorde aktien till ett självklart innehav i de flesta Sverigefonder.

Även om indexorienterad förvaltning fortfarande dominerar utbudet har den ovan nämnda kritiken, flera fonders tendens att kontinuerligt halka efter index och förvaltarnas egen drivkraft skapat en tydlig förändring i branschen. Många fondförvaltare har fått större mandat än tidigare att placera efter sin egen uppfattning, men de stora förändringarna sker inte inom utan utanför bankernas domäner.

Diskretionär förvaltning

Ett annat stort, och växande, verksamhetsområde för förvaltare är diskretionär förvaltning. För en fondförvaltare är det kapital den ansvarar för ofta påtaglig anonymt. Oavsett om fonden har 1 000 eller 100 000 kunder ska en opersonlig summa pengar hanteras. Direkta kundkontakter är sällsynta och inget stort inslag under en arbetsdag. Diskretionär förvaltning är däremot personlig till sin karaktär. Kunden har ett större belopp att placera (ofta över 3 miljoner kronor), personlig kontakt med den ansvarige förvaltaren och en depå med en placeringsinstruktion som beskriver riktlinjerna för förvaltningen.

Det blir dock besvärligt och svåröverskådligt om varje kund ska förvaltas efter sina särskilda önskemål, och banken eller värdepappers-bolaget vill definitivt inte att värdeutvecklingen hos olika förvaltare på samma enhet ska avvika alltför mycket från varandra. Hur löser man då detta problem? Jo, genom att det finns en modellportfölj som begränsar förvaltarnas handlingsfrihet. Denna portfölj kan fungera som en rekommendation till förvaltarna, medan den i andra fall betraktas som ett strikt rättesnöre.

Förvaltningen blir därför sällan så personlig som den framstår, och för en ung civilekonom med några få års erfarenhet som arbetar med mindre kapitalstarka privatpersoner handlar arbetet ofta om att kartlägga kundernas finansiella situation och behov, att vara behjälplig med deras privatekonomi, att upprätthålla en bra kundrelation samt – med kanske några smärre avvikelser – att placera kundens kapital i enlighet med modellportföljen. Alltför självsäker framtoning och alltför många personliga åsikter om modellportföljens sammansättning brukar sällan vara karriärbefrämjande. I takt med ökad kunskap och erfarenhet är det dock vanligt att förvaltaren får större och mer komplicerade uppdrag än tidigare och ökad självständighet.

Vilken självständighet en diskretionär förvaltare ska ha är en evig fråga i stora organisationer. Inget värdepappersinstitut vill råka ut för stora svarta rubriker i tidningarna om att det blivit stämt av uppretade kunder för att en egensinnig förvaltare har satsat urskillningslöst på säljoptioner i Volvo. Samtidigt vill instituten ha professionella, engagerade och motiverade medarbetare som vågar ta ansvar och initiativ.

Åsikterna brukar pendla, från att förvaltaren ska vara en renodlad relationsperson som upprätthåller god kontakt med sina kunder, medan förvaltningen styrs centralt, till uppfattningen att förvaltaren ska vara så kompetent att vederbörande självständigt ska kunna hantera komplicerade uppdrag. Verkligheten ligger sannolikt någonstans mittemellan.

”Det säkraste sättet att fördubbla sina pengar är att man viker sedlarna dubbelt och stoppar dem i fickan.”
Frank McKinney Hubbard

Fristående förvaltare

De stora förändringarna i värdepappersförvaltning sker inte inom utan utanför bankernas domäner. Visserligen har flera stora aktörer gett vissa av sina förvaltare större mandat och självständighet, men många upplever sig ändå vara centralstyrda med bristande självständighet och har efter en karriär inom bank, fondkommission, försäkringsbolag eller liknande hoppat av för att få självbestämmande och kunna förvalta kapital efter eget huvud.

Den nästan självklara inriktningen bland de fristående förvaltarna är att de inte är ”indexförvaltare” utan att de konsekvent väljer bolag de tror på och inte köper aktier beroende på vikten i ett index. Flera av dessa förvaltare väljer att jämföra sig med index, men de litar på sin placeringsfilosofi och förmåga samt vågar agera självständigt för att försöka skapa en bra avkastning. Även om Henrik Didner och Adam Gerge kom från den akademiska världen i stället för från finansbranschen var de banbrytande när de hösten 1994 startade en svensk aktiefond med fokus på kvaliteten hos det enskilda företaget. Didner och Gerge placerar enligt sina bästa idéer, oberoende av bransch och börsvikter, och fonden, innan den växte sig alltför stor, utklassade under flera år sina konkurrenter.

Hedgefondsförvaltare

Om Didner & Gerge var banbrytande med sin placeringsfilosofi var Brummer & Partners revolutionerande när företaget lanserade Sveriges första hedgefond, ”Zenit”, 1996. Fonden fick en mycket bra utveckling, bland annat genom att förvaltarna genomförde framgångsrika blankningar av IT-bolag under börsnedgången 2000–2003.

Denna nedgång visade tydligt risken med traditionell index-orienterad förvaltning och skapade ett stort intresse för hedgefonder, i vilka förvaltarna fokuserar på absolut i stället för på relativ avkastning och oavsett marknadsläge försöker åstadkomma positiv avkastning. Strategierna i hedgefonder kan skilja sig mycket åt, men jämfört med traditionella aktiefonder har de möjlighet att tjäna pengar i både upp- och nedgång. De arbetar ofta med flera olika finansiella instrument på flera marknader samt lägger stor vikt vid riskhantering. Förvaltarna tillämpar ofta teknisk, kvantitativ och statistisk analys i stället för sedvanlig fundamental analys.

I en vanlig aktiefond har förvaltarna stor betydelse, men i en hedgefond är förvaltargruppens erfarenhet, egenskaper och affärsförmåga avgörande för att nå framgång. De kan inte luta sig mot index, krydda med över- eller undervikt i vissa papper och på så vis gå bättre än sitt jämförelseindex. För en hedge-fondsförvaltare finns inget index att följa, utan förvaltningen handlar i stället om förvaltarnas förmåga att vara rätt placerade för upp- eller nedgång, om kontinuerlig bevakning av positionerna samt affärsmässighet och riskmedvetenhet.

Förvaltare av eget kapital

”Den allra viktigaste lektionen från alla mina intervjuer med framgångsrika förvaltare är att det är absolut nödvändigt att man skapar en filosofi och metodik som helt och hållet överensstämmer med ens egen personlighet.”

Jack D. Schwager, författare till de klassiska böckerna i serien ”Market Wizards”.

I intervjuer med framgångsrika förvaltare framkommer tydligt att deras placeringsfilosofier och metoder varierar i stor utsträckning. Vissa är renodlade fundamentalister och fokuserar på värdeinvester-ingar, andra tillämpar enbart teknisk och kvantitativ analys, medan många anser att bäst resultat uppnås genom att kombinera olika metoder. För vissa förvaltare är två dagar en långsiktig investering, andra tycker att en tidshorisont understigande sex månader innebär synnerligen kortsiktiga placeringar. Trots förvaltarnas högst varierande strategier och placeringar på så skiftande marknader som aktier, räntor, råvaror och valutor har de en tydlig gemensam framgångsfaktor.

När en affärstidning föregående år rangordnade Sveriges bästa portföljförvaltare den senaste femårsperioden hamnade Mats Qviberg, småbolagsförvaltaren Peter Rönström i Lannebo Fonder (se sidan 64) och Göran Bronner i hedgefonden Tanglin på de tre första platserna.

Deras placeringsfilosofier är dock mycket olika. Qviberg är en aktiv och medial ägare, Rönström fokuserar på svenska småbolag, medan Bronner handlar likvida instrument på de internationella valuta-, ränte- och aktiemarknaderna och är skicklig på att undvika förluster. Trots att de agerar på så olika marknader, och att deras strategier har högst olika inriktning, förenas de av sina klara placeringsfilosofier, tydliga mål och sina självförtroenden.

Det bästa råd vi kan ge till dig som förvaltar ditt eget kapital är att du verkligen lägger ned allt det arbete, kraft, tid och möda det tar att utveckla en placeringsfilosofi och metodik som verkligen överensstämmer med din egen personlighet. Detta är den viktigaste faktorn för framgång. Du kan hämta inspiration och motivation från framgångsrika förvaltare, men är du inte utrustad med ett passionerat intresse för fundamental analys, besitter ett djupgående tålamod och trivs med uttalat långsiktiga placer-ingar lär du inte bli framgångsrik genom att försöka tillämpa Warren Buffetts filosofi.

På samma sätt lär du inte få god avkastning på ditt kapital genom dagshandel om du inte har ett brinnande intresse för teknisk analys, marknadens svängningar och verkligen vill tillbringa din dag framför börsskärmen. Oavsett vilken marknad du agerar på, om du förvaltar dina pengar kort- eller långsiktigt, tekniskt eller fundamentalt och föredrar att tjäna pengar på upp- eller nedgång måste du själv arbeta fram en egen personlig förvaltningsstrategi. Viljan att verkligen göra detta arbete skiljer de framgångsrika förvaltarna från de mindre lyckosamma.

I nästa artikel behandlar vi rollen som analytiker.

Category: Börs, Finansyrken, Hedgefonder, investerare, Portföljteori, privatekonomi, Trading