Riskkapitalister

Funderar du på att bli riskkapitalist?

Har du någon gång undrat hur dessa herrar tänker och agerar?

För många privatpersoner ter sig riskkapitalismen som mystisk och oåtkomlig och det närmaste man kan komma ägande i ett riskkapital är i många fall att köpa lite aktier i börsnoterade Private Equity-bolaget Ratos. Men hur fungerar egentligen branschen och vad utmärker egentligen riskkapitalister?

Finansielltoberoende försöker sig på en oberoende och nyanserad beskrivning av fenomenet och benar ut begreppen. Vi  ger också  en kort översikt över hur de flesta riskkapitalister tänker och agerar. Även om tillvägagångssätt, strategier och den kronologiska ordningen kan avvika från fall till fall kommer vi att beskriva de sex primära steg som de flesta riskkapitalister tillämpar i syfte att maximera sina vinster. Det är sex variabler som, om man tillämpar dem i symbios, skapar bästa möjliga förutsättningar att köpa ett bolag, “klä upp bruden”, och sälja det några år senare för en betydligt högre prislapp än man initialt betalat.

1. “Branschstrukturering”

När riskkapitalister letar potentiella förvärv finns ofta en lång rad faktorer nedtecknade på “önskelistan”. Givetvis handlar det om att hitta bolag som man tror att man kan “förädla” på olika sätt, men det många inte inser är vilken enorm vikt som själva omvärldsanalysen till förvärvet har. Branschen som bolaget verkar i, och den struktur som denna bransch har kan ofta tillskrivas en större betydelse än själva bolagsförvärvet i sig. Riskkapitalister vill naturligtvis, i likhet med de flesta andra investerare, göra det lätt för sig. Och lättast har man i branscher där konkurrensen är (eller kan göras) bristfällig, där kassaflödena är stabila och repetitiva, och där det finns utrymme för vad som kallas för “branschstrukturering”.

“Branschstrukturering” innebär att man aktivt letar efter bolag i branscher där man via strukturaffärer kan höja priser och sänka kostnader, gärna samtidigt. Sådana bolag återfinns ofta i sektorer där det råder oligopol eller monopol i varierande utsträckning.Låt oss titta på ett exempel för att åskådliggöra processen bättre.

Ett exempel är att man hittar en bransch i “rätt storlek” (en storlek där konkurrenslagar inte sätter några käppar i hjulen) där det finns två huvudsakliga aktörer. I detta exempel låtsas vi att de båda bolagen säljer en viss typ av brandsläckare till företagssektorn, och är marknadsledande för dessa i Norden. Man identifierar att det ena bolaget inom sektorn är till salu och att det andra bolaget snart står inför ett generationsskifte. Man förvärvar marknadsledaren samtidigt som man i tysthet lägger ett bud även på konkurrenten.

Resultatet är ett större bolag där man nu kan sänka kostnaderna samtidigt som man kan höja intäkterna. Hur det går till i praktiken? Att sänka kostnaderna är en enkel match. När två likartade bolag slås ihop öppnas dörren för stordriftsfördelar. Man behöver inte längre två uppsättningar av alla funktioner i bolaget. Administrationen kan slås ihop och reduceras. Tillverkningen kan koncentreras till en plats. Säljstyrkan kan reduceras. Överlag blir  lokalkostnader mindre, medan personalneddragningar leder till lönebesparingar. Effektivare och billigare är ledorden.

Men som vi redan konstaterat är kostnadsbesparingar i samband med stordriftsfördelar bara ena  sidan av myntet. Kanske ännu viktigare i det långa loppet är det unika prissättningskontroll som branschstruktureringar av detta slag skapar. Bolagen är verksamma i en bransch där kassaflödena är stabila och repetitiva. Företag behöver med jämna mellanrum köpa nya brandsläckare. Vad som är ännu bättre (för den förvärvande riskkapitalisten) är att det finns lagar och förordningar som tvingar företag att köpa nya brandsläckare vid återkommande tillfällen. Ett stabilt repetitivt kassaflöde är således på plats.

Men också en långt viktigare pusselbit har fallit på plats för riskkapitalbolaget. Man kan (inom rimliga gränser) sätta sin egen prisbild. Konkurrensen är satt ur spel. Kunderna måste enligt lag köpa produkten. Kunderna är köpstarka och relativt prisokänsliga. Riskkapitalbolaget vill inte chockhöja priserna. Det skapar bara onödig friktion gentemot kunder. Istället dras en långsiktig prisstrategi upp där man förändrar inköpsstrukturen vid mängdrabatter och en ny typ av behållare lanseras där prisnivån för denna är högre. Slutresultatet är ökade intäkter (omsättningsökning) med i genomsnitt 10 procent per år för riskkapitalbolaget under de kommande 3-5 åren.

Och all denna vinstmaximering är ett resultat av att konkurrensen sätts (helt eller delvis) ur spel i en bransch där kassaflödena är stabila och repetitiva och där det finns utrymme för vad som kallas för en “branschstrukturering”.

2. “Optimerad kapitalstruktur”

“Optimering av kapitalstrukturen” är ett återkommande begrepp bland riskkapitalister. Det innebär i allmänhet att man belånar verksamheten så mycket det bara går och tillämpar maximal hävstång i samtliga led av finansieringsprocessen. Man går “all in”, helt enkelt. Ofta beskrivs denna process med långt mer sofistikerade och förskönande epitet, men trots de många omskrivningarna är det till syvende sist så att man försöker maximera belåningen så högt som långivaren/banken bara tillåter.  Eftersom lånat kapital är avdragsgillt medan eget kapital beskattas betydligt hårdare uppnår man största möjliga vinst till minsta möjliga egna insats, via denna “optimala kapitalstruktur”.

Och det enda som står i vägen för detta förfarande är en alltför nervös eller frågvis bankkontakt. För att övervinna detta problem lägger ofta riskkapitalbolagen ner mycket tid och resurser på att underhålla dessa “nyckelpersoner” i processen, de som tillhandahåller de livsviktiga lån som smörjer processen. Det är också av största vikt att rätt bild av att vara  “oövervinnelig” projiceras gentemot dessa lånebeslutsfattare. De som lyckas odla myten om sin egen förträfflighet på ett slagkraftigt sätt underlättar i slutändan kapitalanskaffningsprocessen högst väsentligt.

Vem vill inte satsa på en vinnare?

3. Skatteplanering

Ytterligare en dimension av en optimal kapitalstruktur skapas via sinnrika skattekonstruktioner. Dessa skattekonstruktioner tillskrivs ofta en lång rad fördelar för riskkapitalbolagets representanter. I likhet med de flesta skattekonstruktioner är dock det grundläggande syftet ofta ett enda: att minimera skatten. Det vanligaste sättet att åstadkomma detta har under lång tid varit att tillämpa vad som i media fått namnet “räntesnurror”.

“Räntesnurror” innebär att man upprättar ett bolag i ett land med ingen eller mycket liten kapital- och bolagsskatt. Sedan upprättas någon form av avtal mellan detta bolag och (i vårt exempel) brandsläckarbolaget i Sverige. Det vanligaste och enklaste sättet att upprätta dessa avtal är att att bolaget i lågskattelandet helt enkelt lånar ut pengar till det Sverigebaserade brandsläckarbolaget. Räntan på sådana lån skall vara “marknadsmässig”, men ofta sätts så höga räntor att verksamheten i Sverige inte går med någon vinst. Och eftersom det svenska bolaget inte har någon vinst slipper man betala skatt och dessa pengar har istället slussats vidare till ett land där i princip ingen skatt utgår för verksamheten. I en del fall sätts räntorna så högt i “räntesnurran” att det Sverige-baserade bolaget efterhand bygger upp stora förluster vilket naturligtvis skapar ett värde i form av möjliga framtida förlustavdrag.

Riskkapitalbranschen är ingalunda ensam om att använda “räntesnurror” för att minimera sina skatter. Det är en beprövad metod att minimera skatten och såväl multinationella storföretag som svenska kommuner har nyttjat varianter av denna metod flitigt. De som nyttjar räntesnurror kallar det för skatteplanering. Belackarna kallar det för skatteflykt. Man kan notera att de politiska vindarna i frågan, trots mycket stark lobbyverksamhet av riskkapitalbranschen, har blåst snålt. EU talar om att omöjliggöra för stora företag att omfördela vinster till lågskatteländer via exempelvis räntesnurror och i Sverige pågår en rad juridiska processer rörande närbesläktade frågor.

4. Incitamentsprogram

För att åstadkomma maximal utväxling på kapitalet under kortast möjliga tid kopplas ofta nyckeltalen för det rekvirerade bolaget ihop med incitamentsprogram. Det gäller då exempelvis bonussystem för ledning och viktiga nyckelpersoner. Ofta kopplas denna bonus till strikt pengagenererande nyckeltal såsom omsättning, kassaflöde eller nettoresultat per verksamhetsgren. Detta leder ofta till starka personliga drivkrafter för tongivande personer att fokusera på att producera positiva kassaflöden och rikta alla sina ansträngningar mot (kortsiktig) vinstmaximering

Dessvärre kan denna typ av incitamentsstrukturer skapa snedvridningar i företagets styrkontroller. Det är inte ovanligt att relativt flyktiga ägare med kortsiktig vinstmaximering (mindre än tio år) i fokus kan komma att förbise andra (långsiktigt) viktiga faktorer såsom kundnöjdhet och kvalitetssäkring av processen. Följden kan bli ett bolag som förvisso är lönsamt, men där omvärldens bild av bolaget manifesteras i ett inte obetydligt tapp av “good-will”. De riktigt skickliga riskkapitalisterna lyckas vinstmaximera samtidigt som de sköter bolagen på ett “långsiktigt” och ansvarsfullt sätt. På detta sätt uppnås en bättre utgångspunkt för en vidare överlåtelse av bolaget till nästa ägare och själva försäljningsprocessen löper också ofta smidigare.

5. “Exitstrategi”

Även om många riskkapitalbolag gärna vill framställa sig som (åtminstone potentiellt) långsiktiga aktörer talar ofta (den ekonomiska) historiken ett helt annat språk. De flesta är relativt kortsiktiga, och i de fall ett förvärv blir till ett långsiktigt innehav är det i regel något som gått snett i affären som försvårar att man går vidare i “förädlingsprocessen” (försäljningen). De allra flesta söker aktivt upp bolag där det finns en tydlig och rationell “exitstrategi” från allra första början, och där omständigheterna tillåter att det går att förvärva det tilltänkta objektet till ett attraktivt pris.

Idealet är att hitta ett bolag i en spännande bransch som går att förvärva, högbelåna och förädla. När man sedan “klätt upp bruden” lagom mycket sker en försäljning till ett betydligt högre pris än anskaffningsvärdet. Anhängarna och branschföreträdarna pekar på att riskkapitalister “förädlar” bolagen på detta sätt och på detta sätt effektiviserar och tillför mervärde till samhället. Belackarna menar att riskkapitalbolag tenderar att agera kortsiktigt, kramar ur sista droppen ur bolaget och efterlämnar en “ytligt tilltalande” konstruktion som inte är värdeskapande för samhället, men desto mer värdeskapande för riskkapitalbolaget. De mest slipade riskkapitalisterna lyckas balansera idén om en lönsam exitstrategi mot en långsiktigt hållbar skötsel av företaget.

De förstår att  nyckeln till en kortsiktigt lönsam affär är att skapa förutsättningar för en långsiktigt lönsam framtid för företaget.

6. Affärsgeneralister

Ofta är det en fördel om riskkapitalbolagets företrädare kan den bransch de ger sig in i, men så är långt ifrån fallet om man ser till praktiken. Ofta handlar det om köp där själva omstruktureringsprocessens värde i förädlingskedjan tillskrivs så stort värde att någon mer detaljerad kunskap om den underliggande affärsverksamheten anses ha marginell betydelse. Det kan också röra sig om situationer där riskkapitalister ser fina affärsmöjligheter och går in och finansierar verksamheter där banker inte är villiga att ställa upp.

Affärsmannaskap går före industriell spetskompetens. Och skulle industriell spetskompetens behövas finns denna ofta att tillgå i det bolag som förvärvas, eller så går den helt sonika att betala för. Och det man inte kan får man lära sig efterhand. Den ena affären är den andra lik och en duktig affärsman, en affärsgeneralist, är lika bra på att driva en mack som ett korvstånd, går resonemanget.

Fokus ligger på att känna till “hur man gör affärer”, snarare än att “känna till affären”.

Slutsats

Riskkapital är en relativt ung bransch i Sverige, åtminstone om man jämför med USA, landet där riskkapitalismen har sitt ursprung. Trots att branschen inte har verkat länge har den lyckats organisera sig väl under mycket kort tid. Branschen har på kort tid gjort en rad intressanta strukturaffärer och även lyckats positionera sig relativt väl i sin lobbyingverksamhet i samband med det blåsväder man hamnat i medialt under senare år.Sverige som land lämpar sig  väl för riskkapitalverksamhet. Landet är “lagom litet” för att kunna sikta in sig på monopol- eller oligopolstrukturer. I många branscher sållas det ofta fram ett fåtal aktörer som efter allehanda konsolideringar hamnar i mycket lösamma oligopola ställningar. Ett exempel är den svenska banksektorn där fyra stora aktörer står för den absoluta majoriteten av alla affärer, och konkurrensen är låg.

Den offentliga sektorn är stor och privatiseringen av det offentliga (exempelvis friskolor, apotek och vårdbolag) skapar många intressanta lägen. Risken är mycket låg när man får lov att köpa avknoppningar från samhället där kundtillströmningen och kontinuerliga intäktsströmmar är mer eller mindre garanterade. Regelverk och skattelagstiftning I Sverige är dessutom i regel mer fördelaktiga och anpassade för storbolag, snarare än småföretagare. Skattesystemet är också mer gynnsamt för skuldfinansiering än det är för exempelvis finansiering via eget kapital.

Allt detta skapar en bra grogrund för riskkapitalbranschen och vi tror att denna trend snarare kommer att förstärkas än försvagas under kommande år.